Innerrummet

vem är du? vem är du som blir en trea i min statistik, som får mitt hjärta att hoppa till? vem är du som gömmer dig bakom en annan skärm i ett annat rum och läser mina tankar?

jag kallsvettas ibland när jag tänker på vem du är. vad du är? vad du tänker om mig?

det är som att klä av sig naken på ett fält och veta att någon tittar på en.

jag önskar att jag visste.

Han är snäll. han skickar sms till mig hela tiden. han är blyg.

jag blir lite förbannad.

men jag vet inte om jag utnyttjar honom för att jag vet att jag inte kan få dig.

är det okej, eller betyder det att jag är billig och elak?

jag får sova på saken.


Men ett vet jag säkert; för dig är jag en vän, en fågelunge, en ambitiös tokstolle.

fan ta dig för det

jag berättade om honom. litegrann. och du log, och var väldigt intresserad. jag kan inte läsa dig jag kan inte läsa dig jag önskar att jag kunde läsa dig.

fan.

det isar och ilar i mitt hjärta. jag vet ingenting om dig. jag vet ingenting om henne. jag vet inte ens om ni träffar varandra.

allt jag vet är att det har såtts ett frö.

och att det har grott.

behöver jag säga att det gör ont?

utanför huset ligger världen kall och snöig. det är ett hav, och där vill jag somna, domna bort.

och aldrig mera vakna.

Jag lyssnar runt på Oskar Linnros. runt runt runt, som en karussell. och jag vill så gärna tro att jag kan gå igenom eld, om bara för en kväll.

vad håller jag på med? vem tror jag att jag är? hur vet jag egentligen att jag har rätt? hur vet jag egentligen att jag inte är en korkad brud som inte kan bestämma sig? som klamrar sig fast vid minsta tecken på omtanke?

vad håller jag på med?

jag vill ha dig.
jag är din.
eller jag tror det. för jag vill det, eller hur? jag piskar min kropp när den längtar efter dina fingrar. det räcker med en klapp på axeln, jag skulle vara nöjd resten av dagen. men jag måste ständigt påminna mig själv om att vi inte är gjorda för att vara så som jag önskar. i mitt huvud finns en bild som inte är sann. i mitt hjärta finns en svart fläck. i mitt kalla mörka bröst fladdrar små starka fjärilar av lust. av kärlek. av hängivenhet. av längtan. av ångesten över att aldig aldrig aldrig få dig.

och trots att jag vill ha dig, ger jag mig åt den som vill lägga sina händer på mig. jag gör det, för jag vet hur ont det gör att stå och se på det man vill ha utan att få det en enda gång.

en gång. jag vill ha dig en gång.

och det är en gång för mycket. är det? ja det är det. för jag är oälskbar. man kan inte ha mig, för jag fungerar inte.

inte alls.

jag är så jävla trött på att vara ett barn. jag är så jävla trött på att ni skrattar åt mina drömmar och mål. jag är så jävla trött på att bli förbisedd av dig. jag är så jävla trött på att gräva ner mig i mig själv. jag är så jävla trött på mig.

jag är så jävla less på att kava mig fram i osäkerhet. jag är så jävla less på att säga ja till allt. jag är så jävla less på att lägga upp mig för dig utan att du ser. jag är så jävla less på att vara ett löskokt ägg inuti. jag är så jävla less på mig.

jag är så jävla färdig med att vara din kompis. jag är så jävla färdig med att stå stilla på samma ställe. jag är så jävla färdig med att jaga efter de jag inte förtjänar. jag är så jävla färdig med att aldrig vara jagad. jag är så jävla färdig med mig.

kaklet i omklädningsrummet är vitt, lite grått, och ganska smutsigt på sina ställen. det lilla fönstret ovanför Tims huvud är mörkt, och duschrummet bredvid ger god akustik åt hans djupa röst. På bänkarna sitter laget och lyssnar på inledningen på kvällens möte. ingen är ombytt, för vi ska inte spela idag.

idag ska vi bara prata.

Tim berättar om hans reaktion på helgens match, om hur frustrerad han blev. hur han på vägen till Gotland insett att han kanske var den enda som kände så. att han inte hade rätt att vara arg.

vi går laget runt. vi berättar varför vi spelar just volleyboll, en tävlingsinriktad sport. vi berättar vad våra mål för oss själva och laget är.

och mitt hjärta sjunker ner i maggropen.

jag ska inte sticka under stol med vad jag sa, för jag älskar volleyboll. det är stöttepelaren i mitt liv, det som alltid känts bra när allt annat varit kaos. volleyboll har alltid kunnat rädda mig, och jag vill gå vidare, bli bättre. bli bäst.
på träningen gör jag allt jag kan för att bli bättre. jag pushar mig själv och andra, och förväntar mig att alla presterar runt 80 90 procent av deras förmåga varje träning, varje boll.

det är på match som jag mäter mig själv. det är på match som jag försöker bevisa att jag lärt mig något, och kan använda det. och förlorar vi matchen känner jag att jag har gjort fel. att jag inte gjort tillräckligt. att jag bara är en dum liten flicka med hopplösa drömmar.

och jag har inte vuxit alls.

men det som får mitt hjärta att sjunka, mitt ansikte att stelna, mitt hopp att falna, är mina lagmedlemmar.

som alla säger att de spelar för att det är roligt, och att det inte gör något om vi förlorar så länge vi spelade bra.

som säger att de ser realistiskt på saken, och inte förväntar sig att vi ska vinna, att vi ska klara det.

som på förhand bestämmer sig för att förlora, för att det inte gör så ont att bestämma sig för att vinna och bli överbevisad.

som säger att de inte vet.

och jag vet att jag inte ska känna så här, jag vet att jag ska fokusera på mina egna mål och drömmar.

men hur kan jag göra det när jag nästan är ensam om dem?

jag tror att jag vet hur jag känner för dig.

och jag vet inte längre om det är dåligt eller bra.

så mycket förstörs, och så mycket kan bli fint.

men jag har ingen spåkula. jag vet inte vem du är. vad du är.

jag grät och klöste min kropp i vånda när jag tagit ut min frustration och trötthet på vår konversation.

jag skämdes som en hund.

men du bara kramade mig i det dunkla kakel-rummet och lyssnade på mina tankar.

ville du också laga det som jag kastat i golvet?

jag vill gärna tro det.

jag har skrivit sånger om dig, utan att du vet om det. jag har skrivit dem utan att jag vet om det. jag har levt mina dagar med dig i baktankarna. jag har dragit förhastade slutsatser angående dig. jag har ryckt till av ditt namn. jag letar efter dina egenskaper hos mig själv. jag letar efter dem i andra, dömer dem utefter dem.

jag är så trött på mig själv. för dig är jag bara ett barn, en fågelunge som du vill lära upp. du säger att jag är en på miljonen. men det handlar inte om kärlek. du vill bara visa mig vägen, få mig att stå på mina egna ben, men jag håller mig fastklistrad vid dig.

du är en av de viktigaste människorna i mitt liv. du visar mig det jag älskar, vi lever för samma sak du och jag. men jag vet ändå att det steg jag vill ta skulle rasera allt vi byggt upp om jag berättade om det för dig.

för jag är bara ett barn för dig. Trots det grät jag när du åkte. jag grät när jag trodde att vi skulle råka varandra i världen. jag grät när jag insåg att det inte var du. och när du sen hade kommit hem, och mina önskningar hade uppfyllts, när jag insåg innebörden av det, spändes hela min kropp som i ett skruvstäd av rädsla att det inte skulle vara sant.

och sen satt du där. och allt var lugnt. inga skrik, inga tårar, bara lättnad. jag höll dig då, och för två sekunder var jag hel.

jag vill inte göra det verkligt. samtidigt vill jag inget hellre. men verkligheten tas inte i åtanke i mitt huvud. jag tänker aldrig på det ur det perspektivet, det gör för ont när jag inser alla fel med det. när jag inser att så som mitt huvud har gjort det, så blir det aldrig.

ni prisar min kreativitet, min fantasi, min min min.

men ni vet inte hur ont den gör.

hur mycket ont den gör mig.

den skapar världar som inte finns, den presenterar för mig en verklighet som är omöjlig att uppnå. den torterar mig om natten med underbara känslor, fantastiska filmer som är så välregisserade att de ser ut som verkligheten. och sen vaknar jag. och räknar på fingrarna tills fingrarna tar slut, och gråter tills tårarna tar slut, och fryser tills jag inte orkar frysa mer.

jag har målat mitt hjärta svart för dig utan att du vet om det. jag har målat utan att jag själv har sett det. men det läcker och spricker, och snart kan jag inte hålla det här inne längre. jag vet inte ens om det är på riktigt.

men jag vill inte säga det högt, för då blir det en del av verkligheten som finns nu, en del som inte passar, en komplikation, en overkligt jobbig och sårbar punkt i min mur.

snön faller tyst och tung och klär höstens nakna grenar i ett täcke av sprödaste vitt. nu är den här. vintern. i kroppen svallar känslaorna omkring, kluvna och oavslutade och ofullbordade.

du rörde min hand och mitt knä idag och jag vet inte riktigt hur du ser på mig.

jag gräver ner mig själv i mina tavlor och mina skriverier, jag har lagt alla mina studier i ett annat skåp, låst och kastat bort nyckeln. innan jag får klarhet i det här kommer apatin att äta sönder mig och min arbetsro. arbetsoro.
mitt huvud spränger och trycker, mina ögon är glödande klot i mitt huvud och min näsa är en klump i mitt ansikte. gråt skrik och panik på insidan men du ser inget du ser inget du får inte se. hela huset är varmt och gosigt som ett litet djurs bo. nej vänta, jag glömde en sak. mitt rum är ett istorn. här inne stryker kung Bore utmed väggarna, golvet kyler mina fötter för vart steg jag tar, och längs ryggen smeker isvindar sakta.

jag önskar att du gjorde det istället.

i det här vädret förstörs jag lite. jag blir så liten och obetydlig, jag blir så oviss och så drömsk. jag hittar på saker för mig själv för att inte minnas att solen inte lyser längre. för att inte minnas mina isfingrar och gåshuden på mina bröst.

rädda mig, omslut mig, värm mig, stjäl mig. bortbortbort.

hösten ligger grå och röd över fälten, smälter gräset och fuktar träden. solen skiner från en klarblå himmel, kyligt och vitt, och utanför mitt fönster blåser det snålt. vi tar på oss våra tjockaste tröjor som vi ärvt från någon vi inte känner och drar på oss gummistövlar och kängor. du håller min lilla vindbitna hand i din, och dina långa fingrar skyddar mina från kylan en stund. vi pratar inte om det. jag har inte kammat mig på morgonen, och vinden blåser håret hit och dit, mest i mitt ansikte. det är lite ojämnt, men du tycker att det är fint, så jag ändrar inte på det. på kvistarna sitter frosten fortfarande kvar på vissa ställen, och marken är omväxlande mjuk och hård.

det frasar i gräset under våra fötter när vi springer ikapp på fältet. vi vet inte vart vi ska, men det betyder ingentng. för förr eller senare kommer vi dit ändå.

vi skrattar åt det faktum att ingen skulle tro på oss om de såg oss nu. att människor läser in så mycket i så lite. vi skrattar åt att det är så lätt, att det är så litet och så enkelt. men inte det minsta simpelt.

ibland ser jag på dig som om jag vill kyssa dig. jag vill kyssa din själ. för du har räddat mig, och gjort mig rädd så många gånger.

men det betyder ingenting, för förr eller senare förstår du mig ändå.

jag väntar och väntar, jag längtar och längtar. i mitt stilla sinne vill jag bara andas och leva här, i den stunden då vi är fjorton igen, nerbäddade i en säng tillsammans med alla de andra, och dina skuldror ligger så att jag kan klia dem.

jag står stilla i tiden på nådot underligt sätt, och lika underligt är morgonljusets makt över vad som är sanning. i de stunderna är jag förälskad igen. men i dagsljus förändras allt, du är hennes, jag är ensam, och jag vill inte längre ha dig.

och det känns precis lika fint som där och då, när vi delar täcke och drömmar.