inlägg nummer tjugo och världen är så fin.
Fast ful ändå. för det var regnigt och höstfult hela dagen. men mest fint, eftersom bild och volleyboll alltid piggar upp. på gympan var vi i en Judohall och tränade Budo (samlingsnamnet för kampsporter som typ taekwondo, judo och karate) och självförsvarsgrepp. jag och fanny övade på varandra när det var dags för sumo-brottning (utan blöja) och hamnade i pikanta situationer där fanny gloriously nog tog på sig rollen som uke. jag lyckades med konsten att nästan knäa henne i skrevet, och knocka Joakim i tinningen med min panna av stål. stålpanna! men jag vann.

Pelle kastade och mosade Fanny, bröt armbågen på Rebecka (nej, inte riktigt), drog Joakim i fötterna och skrattade åt min mage. det var en härlig dag.

sometimes it feels like this

Jag har varit så arg idag. Arg Som en Varg! och jag har inte riktigt vetat vart jag skulle göra av den ilskan.

jag känner ju motviljan, och om du inte vill vara med mig så kan du dra nåt gammalt över dig.

först och främst fick jag vänta extra länge på den sena lunchen på grund av att nån pundare dragit på brandlarmet. tack, tack - jag vet var du bor! resultatet blev vrål numero uno.

vrål numero mot oändligheten - och vidare! kom sig av en mamma som talar om via sms att Moa ska kolla synen, så mamma måste vara med, och ingen är hemma, och Saga kan väl vänta en timme eller så, för mamma får inte komma en sekund för sent till optikern. vrål, gap, skrik och varga-yl som fick Emma A att skratta. ååh, aldrig har jag varit så arg, inte på väldigt länge i alla fall.

men.

nu är jag glad och snäll igen. varför? undrar du. låt mig förtälja detta på mitt eget vis.

Det var en gång en tösabit som hette Saga. egentligen vill vi kalla henne Sluge Fröken Forslind, men det blir för långt. Saga skulle åka till Amsterdam över höstlovet, slugt nog. något som var mindre slugt, var att pengarna var slut. eller i varje fall ganska få, men det hade ju inte rimmat. nåja, Saga var alltså i desperat behov av pengar, och vände sig i sin nöd till enda tänkbara person. nej, inte Kapten Rödskägg, men däremot en relativt rödhårig mamma. Mamma bestämde det som så, att om Saga pengar skulle få, fick hon jobba hårt och duktigt, för åttio kronor timmen - det var minsann inte futtigt! Hon skulle mocka stall och putsa fönster, att damma alla mattor blev del av hennes mönster. och Saga knogade och slet, men märkligt var väl kanske det, att allting gick så väldigt sakta, det var som om hon ville akta, att timmarna ej blev så många, och minuterna alldeles för trånga.

...slut på rim.

efter slugt segande lyckades Saga dra ut städningen till två timmar. allt som allt blev det fjorton timmar, plus en bonus för torsdagssimmet när hon jagade efter hästar i hällregnet.

puss och kram - skumbanan, jag tror nog att jag spricker.

Cornelius Wreesvjik är ju så sjukt najs när man putsar fönster i fyra timmar. nämnde jag att jag inte är klar än? sjuuukt mycket pengar ligger och väntar på mig runt hörnet, och huset är fullt av nostalgisk musik.

Life couldn't be better.

det är skönt att slippa tänka på hur vi bara glider isär.

Viktor ringde idag, och efter många om och men kunde jag höra vad han sa. nu taggar vi på amsterdam och jag funderar på hur jag skonsammast ska kunna få med mig gitarren. (alltså utan att få tillbaka en påse flisor, ehehhe) tanken på skola imorgon känns väldigt avlägset, speciellt IV-valet som faktiskt bara kan ta and shove it.
egen lektion, med lärare av kork. mycket motion men ingen ork, att ta plats och attityd, bland testosteronstinna glin.
nejnejnej på den.

men. den stundande lektionen ska minsann inte få ner mig på jorden. snart ska jag till Amsterdam och SO-höst och idag var vädret sjukt fint hela förmiddagen.

Flickan som lekte med elden härnäst. är äckligt pepp på den filmen!

Just nu är livet jävligt fint.
inspirationen flödar som en fors, och stänker ner allt omkring mig, och även om det är kallvatten så syns allting klart som korvspad, om än i ett något annorlunda ljus.

chasing chasing chasing after her all the time.

stop.

think.

redo.

cut scene.

retake number infinitive.

Povel Ramel och Disney får mig att öppna hjärtat för att släppa ut en och annan känsla, som förhoppningsvis fastnar på rätt ställe på panoben.

Dagens dumhuvudcitat: "vad har du gjort med kalufsen?" (bör sägas med visst oanat förakt)
trots grodan gick det fram att jag tyckte att Fannys hår var mjukt och fluffigt. Hoppas jag innerligt.

[och det kanske är för det bästa att jag inte sitter fast så hårt längre.]

Har fått två finfina referenser till mitt CV, och så snart jag kan ska jag ut och jaga jobb.

jag vet att jag inte har varit så aktiv och så vidare i all oändlighet på bloggen de senaste dagarna, men livet går snabbt, och trots att det är fult så ska jag skylla på läxorna. det är faktiskt nästan godtagbart, bortsett från att jag inte gjort dem än. attans.



att se Scrubs med Moa är alltid ett plus i vardagen

The prince just fell asleep he's resting his poor head
besides him lies the dragon sleeping but not dead

the princess fought it with a mirror and some clips
and then she tucked them in and kissed them on the lips

this is a bedtime story of a lullaby
it is a fragile thing so keep it in your smile

I'm catching butterflies I keep them in a jar
to sow a dress for you to wear when life gets hard

so you can fly away and drink the summer sky
catch up with all the smiles you almost left behind

this is a bedtime story of a lullaby

it is a fragile thing so keep it in your smile

the dragon and the prince are holding hands in sleep
all while the princess swims among stars inside her dream

raise your umbrella so the wind can hold your hand
and so the clouds can smell the shampoo in your hair

this is a bedtime story of a lullaby
it is a fragile thing but don't be shy
your heart is big and there is sunlight in your eyes
so keep it in your heart and wear on your smile.

händelsefulla dagar. träningen i torsdags var efterlängtad, och det känns bra att äntligen få lägga tid på block och blockupptäckning. jag fick stressa som ett höns från träningen för att hinna med den enda pendeln som gav mig möjlighet till att åka buss hem. hann precis med den och tänkte när jag satt där att nu är jag lugn. åkte till min hållplats, där jag träffades av ett par enstaka regndroppar när jag klev av. de rörde mig inte i ryggen, det fick gärna dugga när jag cyklade de tre kilometrarna hem.

bara det att det inte duggade. det öste ner. det skvalade som när någon kastar en om och om igen i en balja vatten, och hade jag inte suttit på cykeln hade jag trott att jag simmade hem. jag hade lika gärna kunnat cykla naken, det hade inte gjort någon skillnad alls.

äntligen hemma, och nu var det bara att ta in hästarna som förmodligen stod och trampade vid grinden och ville in.

icke.

döm om min förvåning när jag fann att ingen häst stod vid staketet, och inte heller kom springande när jag ropade.

vadihelvetenudå?! var min första och mycket korrekta tanke. efter ett tag bestämde jag mig för att gå in i hagen och hämta dem, men det hade jag inget för eftersom det var ungefär lika ljust som i min överfulla garderob. och ungefär lika rörigt. in i huset och leta rätt på ficklampa, och sen ut igen! hittade dem längst ner i hagen, men inte var det över bara för det inte. av nån underlig anledning ville de inte gå in, så det var tillbaka till stallet, hämta Hällges grimma och ut igen. (måste jag nämna att regnet fortfarande öste ner i feta droppar, att det var lerigt i hagen och att mina blöta kläder blev om möjligt ännu blötare? nej, trodde inte det.)
lyckades efter många om och men att få in Hällge och Fia i stallet, och efter det mig själv in i huset.

varmduschen var efterlängtad.

åt mannagrynsgröt och titade på Scrubs med Moa, och gick därefter och lade mig.

SLUT PÅ AKT 1, RIDÅ UPP FÖR AKT 2.

mobilens alarm gick igång klockan 05:30 och med mången svordom hasade jag mig ner och ut för att mata hästarna, varpå fredagens sovmorgon gick om intet. frukost åts, kläder ratades och valdes på nytt och hästarna släpptes ut tjugo minuter över sex. anmärkningsvärt beskedligare än kvällen innan.

cyklade till bussen, åkte pendel och anlände till skolan kvart i åtta.

sov i en fåtölj till tio över nio, och gick sedan till dagens första lektion klockan halv tio -  matte.

dagen genomleds med utsikten om att träffa Rasmus och i alla fall en del av mitt lag som en lysande stjärna.
och nej Rasmus, det var inte enbart för att få tillbaka mina pengar, they were merely an excuse. efter att ha irrat runt en stund i trevlig konversation hamnade vi på Burger King, där jag köpte en glass och en pommes.

det är nog en av de bästa kombinationer jag vet, mumma ~ !

efter ett tag trillade Agnes in, vilket också var trevligt.

innan jag begav mig av till info komp för att möta Tove, följde jag Rasmus till bussen, som den gentleman jag är. ehe.

hela min pissiga Torsdag/fredag övergång uppvägdes av Linluggen och Tovekvällen.

efter många om och men stötte jag på Tove, Carro (Karo), Cornelius och Karin. underbaraste underbart. vi traskade hem till Tove, beställde pizza och tittade på skräckfilm. jag dog. åh, vad jag hatar skräckfilm egentligen, men med fyra fröknar i en soffa var det banne mig helt okej. mycket volleybollsnack blev det, rörande bl.a Tim, Turneringar, Andreas och framtidsutsikter för laget som alla är förälskade i.

vi vinkade till några herrar i lägenheten snett ovanför oss i hyreshuset mittemot (mitt fel) vilket gav upphov till mycket skratt och ansikten som gömde sig bakom kuddar.

colan flödade, pratet likaså, och vid midnatt följde jag med min pappa hem när han hämtade Moa som varit med klassen i stockholm.


nu längtar jag till träningen som en get.

klockan fem ringde väckarklockan. det var söndag, mörkt och kallt, och jag var nästan inte alls trött när jag plumsade ner i köket för att äta frukosten jag gjorde i ordning kvällen innan. klockan halv sex.
iväg kom jag i alla fall, och var på plats utanför sporthallen ca 20 minuter över sju. Elsa var där, och min mamma åkte hem och sov. efterhand droppade tjejerna till, och det var en munter skara som väntade i den friska kylan när Tim stannade med minibussen vid vägkanten. väskor och flickor packades i bilar och stämninen sjöd trots morgontröttheten. väl i bilen lovade Tim att inget sovande skulle äga rum efter klockan åtta, och med en panikartad känsla började folk plocka fram sina musikspelare och sätta sig till rätta för att få sova så mycket som möjligt.

dagens första citat, Tim till Andreas:
"how do you drive, man?", muttrande med foten på instrumentbrädan. bilen ryckte lite.
"men det går så tungt!" Tim suckar och vänder blicken neråt.
"..the handbrake's in!" varpå han fäller ner nyss nämnda handbroms med kraft och bilen far framåt som en fjäder. mycket skratt från Flickorna.

för att korta ner historien lite åkte Andreas lite fel, Cornelius tvingade Tim att byta radiokanal titt som tätt, alla sjöng med till alla jobbiga re-mix som spelades och Tim fick Frida att skratta med ett ansiktsuttryck som sa precis vad han tyckte om Andreas falska stämma. underbart.

efter många om och men och tunnlar där Frida höll andan anlände vi i Vallentuna.

vårat lag dömde första matchen i vår grupp, och efter ett tag var det dags att spela match. klockan var kvart i elva och flickorna var på helspänn. inga riktiga förväntningar, men man kunde väl alltid hoppas.

sprack nästan av lycka när vi vann med marginal, och flickorna glödde, och ååh Valla! rungade i salen.

Till saken: vi vann gruppen, men förlorade i kvartsfinal. trots tvivel vann vi tre av fem spelade matcher, av vilka vi norpade åt oss båda seten i varje match. i de förlorade matcherna vann vi ett set sammanlagt (av fem spelade)
Linnea var stolt, och Tim retade henne och sa att han bara var stolt när vi spelade, och efter det var allt som vanligt igen. ja ja.
det var mycket pastasallad-ätande, springande i korridorer och dubbelt så mycket pepp och skratt, och dagen kunde nog inte blivit bättre.

på hemvägen svängde vi efter många omröstningar in på McDonalds, där jag betalade tillbaka det mesta av min skuld till Frida.
...och Tim hällde marängsuisse på Frida's pommes och frågade Cornelius om hon fattade vad texten på baksidan av Animal farm betydde.
det gjorde hon inte.

väl hemma i Linköping fick jag vänta länge på mamma, men det var kul. dock inte för Tove som Tim låste ute från minibussen för att han ville stänga ute Andreas som tjatade om att det var så himla skönt ute på kvällen.

Tim tyckte inte att det var det.

Andreas såg frusen ut.

Tim - Andreas: 1 - 0

nu ska jag sova, träning imorrn. hurra!


jag unt Frida i minibussen, mot äventyret! Linnea skymtar i bakgrunden.

jag vet inte vad det är.

kanske är det en kombination mellan mörkret, den frostiga kylan och de vita stjärnorna som gör att jag vill ut. kanske är det det och det faktum att mitt rum inte är komplett luktfritt ännu.

men jag vill ut. ut ut ut, och gå. eller bara stå och stirra på natthimlen. men sova måste jag, och skulle jag väl egentligen gjort för länge sen, jag ska ju för gudars skymning upp i arla morgonstund imorrn.

det luktar vinter ute, och jag brukar inte tycka om vintern nånstans i februari, men just nu vill jag bara ha snö. och det är det det luktar ute.

mycket svammel för ingenting, men i går var en bra dag. trots att jag tack vare Frank och hans doktorander eller vad de var blev en halvtimme sen till Folkungaskolan där jag träffade Rasmus.

och for the record; Rasmus ljög! jag har börjat tappa stinget, hade jag varit femton hade jag fattat direkt att han bara lurades; den luringen.
men till Elsas Hus bar det i alla fall av, där vi köpte fika och jag fick tillbaka min sjal och Rasmus sina t-shirts. ack, de t-shirtarna blev sannerligen mästerverk, låt oss hoppas att han bär dem ofta och med stolthet!
UNO spelades, chokladbollar åts och Dinora kom på besök och berömde Agnes alla vinklar och vrår. inga kommentarer (eh ja, jag vet att det låter fel.)
Sedan promenixade vi hem till Kristin som bjöd frikostigt ur sitt skafferi trots tidigare hotelser om att inte äta henne ur huset.
under kvällen hann mina trumhinnor explodera en gång, mina smilband hann ömma, godis åts, äventyr äventyrades, kastanjer infångades och staden tittades på från en höjd. mycket prat, mycket trevligt.

Kristin klev upp i ottan för att åka på match och jag stannade kvar och sov. mycket ny, och mycket bisarr känsla. (tror till och med att jag vaknade med huvudet i fel ända av madrassen när Kristins larm gick igång, men jag vet inte, jag drömde det två gånger efter att jag vänt mig.) gömde mig i alla fall på Kristins rum och sov till ca halv elva, då jag smidigt nog gick ner samtidigt som min Pappa anlände. (haha förlåt Kristin, jag klarar inte av att äta frukost ensam hemma hos någon annan, lite som med Täcket. eh.) åkte hem och läste Betong Fjäril Betong, som är en mycket bra bok, och bör rekomenderas till ynglingar. åt lite rostmackor, och efter det har nog dagen bara segat sig fram. ganska skönt.

och imorgon väntar turneringen!

....nununununu spricker jag snart!

Fast det är bara Torsdag. en studiedag som faktiskt hade kunnat vara bättre.

vaknade på morgonen och kunde inte andas. givetvis undrar man ju vad som är felet, och man upptäcker att det trots nya rena lakan och gårdagkvällens varmdush är en unken lukt.
det luktar ungefär som när katten precias har dödat en mus och ändå vill gosa, och man ber den fara åt helvete en stund.

börjar ana oråd när ingen katt finns inom synhåll.

det är då gårdagens händelser slår mig i bakhuvudet som en utter som korsar atmosfären. minnesbilder flyger förbi mina ögon, och mammas röst ekar i mitt huvud med ett budskap lika iskallt som mitt rum varit kvällen innan.

insikten om att en råtta har dött i proppskåpet slår mig med full kraft, får håren i näsan som vågat sig upp över täckeskanten att brännas ner till rötterna, och fortare än en bäver på speed hasar jag mig ur sängen och ut från helvetet.

lukten hade blivit värre.


tillbringade större delen av dagen med att våndas över detta faktum, titta på TV och äta.

till sist var det i alla fall dags att åka till träningen.

min dag åkte ett snäpp neråt på hurra-skalan när några minuter hade gått. En man med borrmaskin hade fått för sig att han skulle borra i golvet i Kungsbergshallen medan vi tränade, eftersom det ju var en sådan underbart höstig höstdag. så den första inspiken på evigheters evighet gick käpprätt åt helvete, med viss - om inte all - credit åt borrmaskinsmannen och han icke existerande ljuddämpare. När han hade gått kunde vi i alla fall öva match. hurra!...

...nej!

nu kommer vi till den delen där jag är självisk. igen. trots att Frida var den enda som inte var där, var alla fyra icke-lagare-för-tillfället där. och de roterades in, för till skillnad från mig så är Tim god som en gud. det var jobbigt. de drog ner ganska mycket av spelet, men vi peppade så gott vi kunde, och efter ett tag blev det ganska bra spel i alla fall.

och nu kan jag bara tänka på turneringen på söndag. jag är så jävla taggad, att om man skulle jämföra med världens största kaktus, skulle jag vinna med hästlängder.

och nu märker jag att ättikspritburken som pappa ställde i proppskåpet kan sin sak. jag känner nästan inte alls av den sjuka äckliga råttlukten, och inte heller ättiksprit. underbaraste underbart. kanske får jag sova i min egen säng i natt i alla fall.




Trots misären så hoppas jag att åtminstonde den här vackra kvinnan hade en underbar födelsedag!

Lite bakgrundsinformation om Hannah:

som små knytt spelade vi tillsammans i samma orkester, åkte på läger och roade oss utan att nog egentligen riktigt veta vem den andra var.
vi började i samma klass på engelska skolan en vacker höstdag, och jag slutade i orkestern av diverse olika skäl.
Hannah är en fjäril med Hjärna. det stora H:et är med flit.
ack, mången gång har hennes enorma kunskaper räddat mina labbrapporter, min stavning och mitt humör.

Tack Hannah, och grattis på födelsedagen! <3