my heart is sold on wooden beads and old wrinkled brown leather, old fabrics and big shirts. my heart is sold on my father's old backpack and my mom's old shirts and prints with old comics on them.

my heart is sold on sunshine in the mornings and mist at breakfast. it's sold on starry skies and seeing your breath in the headlights of an old car.

my heart is sold on best friend-stuff and recycling everything I can get my hands on.

creativity is a blessing right now.

autumn is a blessing right now.

today was epic. reason numero uno: I passed the driving test, and all that remains now it to nail that writing test and I WILL BE OUT ON THE ROAD BITCHES! yes, prepare to take random trips to vast places just because i can.

...whenever I can get my hands on one of our cars, since mine isn'r ready yet, by far. hmm.

anywoo!

la deuxieme raison: the feeling of constantly being in a very cosy group of people under a chilly autumn sky. it's blue, and the people are orange (except for Perra who was blue today, geez that girl needs mittens! like, badly!) which provides a warm and homey feeling.

tomorrow morning is the last training outdoors, and sing me a hallelujah song in the form of a banana, because the trainings at folkunga doesn't start until six on thursdays, AKA, I DON'T HAVE TO RUN LIKE A MANIAC THROUGH TOWN TO GET THERE IN TIME! awesome, I know. you may henceforth refer to me as Lucky Son of A Bitch.

speaking of that, i really need to meet up with people and have weird talks over cups of tea. preferrably in the middle of the night when it's raining outside, but hey, you can't have everything at one, right?

bisous

tomorrow is the day when I test my driving skills for real. it's the time when I'm supposed to show how well and awesome I behave in traffic. and it's raining outside.

I can't really say that I'm nervous, I'd rather say determined. I failed the theory test, which sucked, but I will not fail this one. no tricky questions, no math about alcohol. just driving.

today was the second last training outside, and quite frankly, I can't wait until we get indoors and my feet start bouncing off the floor for real, and we get into some serious training. yees.

 

so how was my day? one might wonder. or not, it depends on what reason you have for reading this mess, rawr. my day was awesome. a bit waoh, but mostly awesome. the tshirts that have been hanging in the glass-cabinet in the hallway were taken out today, and I managed to get my hands on them. score! other things adding to the awesome factor: no rain! blue sky! music in the corridor! painting! touching Lina in inappropriate places!

things that were just waoh: painting a naked woman.

yes folks, you heard me! we closed the windows, put up our stuff, put her on a comfy chair, and painted with all the colors of the wind. it was awesome, even though it lasted from half past twelve to half past four (which was TIRING!) that might also explain the condition of this text, omnomnom. err, yea. about that.

I should be going to bed, since I really don't have anything to talk about, other than how this weather stirs up lots and lots of emotions in me and makes me insane in good and bad ways.

bye bye, plum pie.

mmm, plums!

Things doesn't quite seem to go my way these days. the driver's test was failed by three points (time to study!) and my head has been empty for ages. sometimes I find myself spacing out and not being able to really come back. weirdo. but the thing that takes up my mind right now is my car. the bus, THE bus that I was going to buy off of my father after the reparation. well, today I found out that I have to get a new enginge for it, and I have no idea whatsoever what it is going to cost. but I have my fingers crossed for a reasonable prize, because I would be so pissed off if the euro trip that me and Rasmus have been planning had to be done by trains and stuff. it would suck, basically.

so, looking at this from an economic point of view, I decided to not buy any clothes that aren't neccessary for a year (aka, I'm only gonna buy underwear, period.)

wish me luck.

so. days are running marathons here in my world, and probably in yours as well. to my utter happiness the café at Elsas Hus has come back from the dead, and I will try and visit as soon as possible.

it takes time to settle back into your life when you've had a massive amount of time compressed into three weeks run through all of your senses at maddening speed. that will serve as my excuse for not uploading anything recently, live with it!

anywho, the bike. that was the story promised. not really a long one to be honest, but still a good one. yours truly and Tim Middlehurst (aka, NOT the one accompanied by a pterodactyl on track 21) were walking back to town from a great training with an awesome team, and stumbled upon a lonely bicycle. said bicycle was lying sadly and abandoned on the pavement, thrown  away by someone who disapproved of its rusty chain. the bike was an old one, the kind that knows its purpose and find pride in doing the bidding of its master. it was navy blue with a brown leather saddle, and out of nowhere Tim asked if I wanted to take it. the thought had been knocking on one of the many doors in my head, and I answered and asked it in to have a cup of tea. getting to the point, I adopted (no mom, I didn't steal it! it was like finding a baby set out to die.) the sweet bike. it spent a couple of days in Tim's apartment-building's bike-room-thingy before I finally managed to get it home, where it is currently reciding. I have now started on the task of patching it up, hoping to succeed quite soon so that I can have a bike in town and therefore enable myself to swish around at tremenduous speed. or something like that.

right now I just want to melt into the sky, because soon indoor training starts, and I simply can't wait. every time I think about it, my heart is doing summersaults. see, there it goes again, out of control.

avoiding rambles, since I am tired and you are not (or are you?) there will now be a list of the things I was going to write about. enjoy.

• I met up with Rasmus and had mudcake and jammed for a while, which made me terribly happy since I haven't seen him in forever.
• on monday there will be the theory test of my driver skills. u huh. I just spit that one right in your face, but I'll admit that I am a bit nervous.
• school sucks without the right classrooms and few classes with my Raptor-Robin
• there will be a mini-camp in two weeks, and I'm going there to visit with work (mentally disabled youths) which is gonna rock!
• I miss you. yeah, you know who you are. fuck you.

it's twentythree minutes past midnight, and outside the rain is beating against nature like a fierce father or a reproachful lover. I'd like to think of it as if the rain is washing the world clean, giving it another chance to do something right. or something weird like that. either way autumn is soon here, kissing the summer good night with its red leaves and early evenings. summer is trying to stay up though, just gonna shine my sun overe here one more time, just gonna make the air smell of wheat and grass. like a kid trying to stay up late and eat cookies.

I love rain at night, the sound of it against the roof, the way the wind whistles in the chimney. it makes me feel comfortable and safe. it also makes me drink a lot of tea, and I long to sew dresses in earth-colors, wearing thick stockings and contemplating life on the porch in warm scarfs.

anywho.

time to get to bed, for tomorrow I shall commence the quest of restoring a bike to its youthful days of glory. or something by the likes of that anyway.

forgot to tell you about said bike.

I'll tell you tomorrow.

somewhat back on track.

rain has been falling constantly (almost) since I came back. I decided to continue this blog in english, mostly to expand my vocabulary, but also to come to terms with wether I'm a different person or not when I speak different languages. so there.

anywho, first week of school was chillin' bananas, and I expect next week to be more challenging. it warmed the core of my heart to meet up with everyone again, and even to get a glimpse of good old Kitte. even though she's my least favorite teacher, rawr. have I calmed down since this summer? I don't know, but somehow it doesn't feel like I'm jumping around as much as I did before. perhaps I'm just tired. or perhaps part of me has grown up a bit. let's hope not, aight?

something that really made me happy to find out was that Tim finally was home and had been so for about a week. whoppa! big meeting in the club's house talking about the coming season.

can'twaitcan'twaitcan'twaitcan'twaitcan'twaitcan'twait

hopefully I will be playing opposite, which means I get to bomb every rotation (SCORE!) this season is going to be pretty hectic what with english C, scinece, work and games, but I think I'll make it with some time for cisv things as well. if not, then I'll compensate with favours toward other people and giving away clothes and stuff. so no worries. in the end, I'll still feel good about my self and the way I act, lols.

woah, big happening, right outside my window. SUN IS SHINING. call the newspapers, cause I'm going out to catch some of it!

bisous

om ni kommer ihåg mina tidigare inlägg så skrev jag om ett äventyr med Isak och Rasmus, och utlovade en fortsättning följer.

detta har hänt: en lång och svettig resa mellan linköping och sturefors har tröttat ut Saga och Rasmus, och de tar en paus vid en ica butik. utanför butiken träffar Rasmus sin bror som inte har varit försvunnen men som ser mystisk ut. hemliga kodade meddelanden som låter som artighetsfraser utbytes dem emellan, och Saga sörplar oförstående på en Loka citron. Isak anländer sent - varför är han sen? vem uppehöll honom? och varför är han så glad? kanske är han bara Isak. kanske är det en charad. ingen vet. de tar sig till badplatsen - men det är fullt av folk. från ingenstans kommer förslaget om att åka till Grebo, och Isak hinner bara nämna hopptorn och mopedkörning så har han Rasmus på kroken. Saga är precis lika lättövertalad.

[intro med cool musik]

vägen till Grebo är lång, men bara för Isak, ty det är han som cyklar. Rasmus kör för första gången moped med växlar, och Saga ber för sitt liv i kurvorna. "Ska man inte hålla ner växeln när man gasar?", "när ska man växla då?" och "vad fan!" är fraser som Saga inte vill höra, men som högt och tydligt ljuder genom motorns buller. det är lite fint ändå att förklara för pojkar hur växlar, gasar och motorer fungerar.

helskinnade anländer vi tillslut i Grebo, där badshorts lånas (för min del) och hopptorn intags, och för första gången på flera år skiter jag i att vara en rädd tös som inte vågar dyka dumt, och det är det finaste som finns. det är sjukt befriande att svanhoppa från trean och dyka baklänges från bryggan. vi äter singoalla och pratar om allt och inget, Rasmus fryser och isak och jag voltar från bryggan in den tidiga kvällningen.

efter ett tag bestämmer vi oss för att åka hem. Isak och jag åker moped, och Rasmus cyklar. i sturefors bestämmer vi att Isak skjutsar mig hem med en lånad hjälm, och Rasmus cyklar tillbaka till stan efter att ha ätit hemma hos sin mamma.

vägen hem är lång, men luften är fin och solen är röd, så det gör ingenting alls.

this will not be the story of my camp and how it went. neither will this be a list of things that happened, or events that occured. if you ask me about it, then I will answer you truthfully, but there is no way in the world that you will understand what happened to me. you won't realize what I realized, you won't learn what I learned, and never will you fully understand what I understood. that is because we are different.

I am not saying that i won't share my experiences with you, for I already am, only not in the way you think. I will simply share it through my actions and my opinions and my ways of trying to persuade you to believe and accept me. I will share it with you in the way I ask you to spend time with me, and to help me make a change.

I am not saying that you won't enjoy the story. I am simply stating that your interpretations of things and people differs from mine, and that is why it would be pointless to recite all the wonderful, horrible, loved and feared moments of the days when I participated in a fake empire. that house was full of people, and I love each and every one of them to bits, even when they let me down. even when we did not agree. even when I didn't deserve to love them.

and those feelings will never enter your heart, because those are mine, and you can only make your own version of them.

just rest assured that the three weeks that i spent away from you, or with you, were treasured and remembered greatly indeed.

I didn't go there to have fun and come back home. I went there to explore the ways of a society, to challenge my values and views, and to find truths about myself.

cisv didn't give me that, because it's not for free. they guided me, and they helped me achieve it by myself.

which is a huge difference between being born a king and actually fighting your way there from the bottom.

ögonlocken ligger fortfarande slutna, även om jag tittar vart jag sätter fötterna. långt nere i ett djup jag inte förstår eller har en karta till ligger skratt och regn och minnen fortfarande kvar, påminnandes om att jag inte var färdig. att jag inte var det på långa vägar.

hos er var mina ögon öppna, men jag vet inte om jag vågar öppna dem här ockå. jag vet inte om mina näthinnor kan ta in det.

patetiskt, jag vet.

men jag vill inte förstöra det som mitt hjärta fann vara rätt. jag vill inte plocka isär de tankar som formats med hjälp av er, för jag är rädd att ni försvinner då.

folket talar om att bevara sin ras, att bevara sin kultur. men är vi inte alla en kultur med många egenskaper uppdelade emellan oss? det finns så otroligt många vägar som är rätt, och vi kan inte alla gå på samma gata, för gjorde vi det skulle den nötas bort och försvinna, eller bli något helt annat. en grop som vi inte skulle kunna ta oss upp ur, för ingen skulle finnas att hjälpa oss på andra sidan av vårt perspektiv.

hur kan du sitta och säga att du är bättre än någon annan, när du inte äger ett uns av kunskap? hur kan du döma ett folk utifrån de stereotyper du hört talas om av andra?

hur kan du vilja bevara det system som uppenbarligen drar ner dig?



jag vill ändra på världen, men jag vill inte förstöra den.

jag vill bättra människors villkor, men jag vill inte ändra deras kultur. för den är deras, och min är min.

men hur kan jag få de som har valet och makten att göra det,

att faktiskt, helt osjälviskt,

göra det?

efter avskedsfesten för Evan (somjagintetänkerskrivaom!) åkte jag hem till Fanny. oh ljuva fristad där lugnet råder i ett vitt rum med aquavägg och balkongdörrar som släpper in en frisk bris. det var himla fint att gå med Raptorbebin längs med farliga gator mitt i natten och knapra på glass.

mindre fint var att vakna en dag senare med förhoppningar om att träffa lite girls från klassen och få dem grusade. sjuk sjuk sjuk. hur kan man vara sjuk NU? nej nej och åter nej det här är inte alls okej! ville jag skrika över nejden, men mitt huvud hotade med att explodera, så jag gick in och sov.

hela dagen.

vaknade då och då av att ha grymt ont i ryggen, och försökte man stå fick man tji för det. lyckades ramla ner i köket och skära upp ett stackars äpple och dricka lite vatten. lunch.

detsamma och ett bröd blev kvällsmat.

lyckades vakna till framåt kvällen och såg på film med Elias, och när mamma kom hem kom räddningen. köttfärssås och makaroner har aldrig varit så gott tror jag.

nu har jag i alla fall lyckats bli av med yrseln och febern, allt som återstår är ett tryck över bröstet. men det går nog över tills imorr, då jag drar min färde till Tyskland.

packa packa packa. detta packandet går mig på nerverna. jag har äntligen lyckats plocka fram allt jag tror att jag behöver till ett seminarieläger och märkt skiten med mitt namn och land, men är för närvarande så HÄR nära att explodera (mäter med fingrarna, aah det är en millimeter där). inte mindre än fyra gånger har den äckliga lilla röda resväskan jag fick i present massakrerat min fot, varpå jag lugnt och behärskat tryckt ner mina önskningar om att vräka skiten ut genom fönstret. och inte mindre än femtio gånger har mamma respektive pappa kollat att jag gör rätt, vad ska jag ha med mig, har du städat, har du märkt dina saker, ska du till en värdfamilj, nähä, men har du allt då, har du märkt...-

N N N N N G Y Y Y A A A A A H H H H R R J R G G G R G B L G B K L B K G J! ! ! ! ! !

intedödaintedödaintedödaintedödaintedödaintedödaintedödaintedöda.....

1-2-3-4-5-6-7-8-9-10

tillbaka till ämnet.

mamma kom hem för cirkus tjugo minuter sedan, och konstaterade att väskan trots allt var för liten. nej, döden, helvete, okej. stort grått åbäke ligger på mitt golv och vill matas med mina saker. snart ska den få mat. snart ska sakerna bort från min säng.

snart får jag psykbryt.


vi ses den 14e augusti, då kommer jag hem, förhoppningsvis lite gladare!

jag hade precis kommit hem och satt och åt lite när Rasmus kom med den briljanta idén att jag skulle åka hem till honom och se lite film. okej tänkte jag, och övertalade pappa att låta undertecknad övningsköra in till berga (eller snarare coop). Rasmus var inte hemma när jag kom dit, men jag fick spendera lite kvalitétstid med trapphuset, så ingen skada skedd.

efter cirkus femton minuter anlände gossen och trapphuset fick sköta sig självt. en runda till coop gjordes och vi bestämde oss för att gå en promenix. det låg dimma från dagens regn över fälten, och jag förbannade den dag jag glömt att ladda batteriet till min kamera. morr. ingen fara på taket, Rasmus och jag went our merry way, poppade popcorn och såg The Number 23 och halva Casanova. när datorn stängde av sig själv i något som liknade protest somnade rasmus som ett barn.

jag. kunde. inte. sova.

dels för att rasmus hade knölat ihop det ena täcket och lagt sig på det och jag inte hade hjärta att väcka honom genom att brutalt rycka undan hans kudde, och dels för att ögonen vägrade sova. i flera timmar låg jag och tittade på en ljusfläck som hade lyckats ta sig in genom det öppna fönstret och undrade varför jag levde. och varför jag inte kunde somna. jag nickade till ett par gånger och trodde att sömnen äntligen infunnit sig - men icke.

på morgonkvisten var jag så trött att jag kunde döda. då vaknade lille rasmus och tittade oförstående på mig genom sömndruckna ögon och sa (grymtade) med mild stämma  "varför har du inget täcke?" varpå han rullade över på sidan och jag tog tillfället i akt att ta vara på det andra täcket som frigjorts. inte för att det gjorde någon nytta, det var extremt varmt i Rasmus lägenhet som väl kan liknas vid en skolåda (en fin skolåda bör tilläggas!).

låg och svettades i kanske fyrtio minuter innan gossen vaknade till igen, tog sig tid att fästa blicken och frågade "vill du gå upp?" varpå jag svarade att jag inte somnat än. panik och uppror och va? så vi sov vidare. somnade äntligen på riktigt och drömde om att åka skridskor och en himla massa annat konstigt.

när morgonen infunnit sig på allvar och människorna voro uppstigna städade Rasmus sitt hus och jag rostade bröd.

you may henceforth call me by the name of toastmaster. bröd to the people, and may it be rostat! värmen blev lite för mycket, så efter en stund bestämde vi oss för att bada. badbyxor lånades av Rasmus, och efter lite överläggningar med en del personer och en himla massa om och men där jag tror att jag förvirrade Becka ett par hekto för mycket blev det bestämt att vi skulle möta Isak vid ica i Sturefors och bada vid en brygga. score!

hundra tusen kilometer senare på en cykel med pedalerna för långt ner för mina korta ben (Agnes! hade önskat att vi kunde fråga om lov men du svarade inte. så nu är jag en cykel-tjyv. en cykel-tjyv som för ett ögonblick trodde att du hade ben som en stork.) var det inte lika score, men att anlända till Ica var det. dricka inhandlades tillsammans med pingvinstänger. efter en liten stund kom Isak i alla fall, och vi upptäckte till vår fasa att badet var crammed with annoying people.

dun dun duuun!

fortsättning följer.

solen sken som en eldkastare på himlen, och likt en nybliven far öste den sin värme över världen. bakugn vore nog rätt ord att använda sig av om man skulle beskriva mitt rum när jag vaknade på morgonen i tisdags och klev upp för att spela beach med Sofia Stina och Rasmus.

det. var. varmt.

Sanden var varm som plåt, och jag befarade att mina arma fotsulor skulle brännas till kol när jag klev på banan för att sänka nätet. trots hettan och den olidligt varma sanden var dagen fin, och det var trevligt att träffa folk som jag inte hade sett på år och dagar. 

Rasmus hade solat ett plåster-märke på ryggen [applåder] och köpt en djembe [stående ovationer] och Stina och jag följde med honom till hans lägenhet där vi jammade och Stina spelade in med ljud av tveksam kvalité. livet var fint, och det började dugga när Stina skulle åka hem.

efter ett par minuter kom hon in igen, blöt med glad efter att himlen hade öppnat sig över henne och hennes cykel.

efter ett tag slutade det i varje fall regna, och Stina åkte hem och Rasmus och jag gick in till stan, där regnet gjorde en come-back.

men det gör inget, för jag har längtat efter regnet.

Öva på fler teorifrågor

 

öva flitigt på de här så slipper ni göra dem på körskola mot betalning

Fia har nu kommit över lite av sin ryttar-rädsla, och kan således skritta över stallplanen utan att resa sig eller noja för mycket. stapplande första steg med en vinglig Saga på ryggen i en sadel som knarrar är ändå rätt stora steg för en ponny på tre år.

i hagen har hon och Hällge fått sällskap av två enorma hästar. Herman har noskorg på sig ibland, hovar stora som mitt huvud och ett huvud lika stort som min överkropp. Han är mörkt chokladbrun med svart man och svans och lyser som en kung i solskenet.

större ändå är Daphne. en enorm zigenarhäst som egentligen är menad att dra vagn och ridas, men ännu är hon inte inriden, och hon kommer nog inte bli inkörd heller. Daphne är vit med stora bruna märken, hovarna är täckta av långt hår och manen och svansen är vita.  hon är grymt vacker.

Daphne och Herman ska bara vara här tills hösten, men innan de åker hoppas jag få ett par snygga bilder på dem.

hjärtat var svullet av galna glada vibbar när fredagskvällens ljumma vind strök omkring knuten. Sigrid fyllde arton. i väskan låg hennes present och två öl, och pendeltåget var fullt av guldigt solljus och bruna ben i jeansshorts.

vi gick runt på barer, drack mest smirnoff ice och pratade om alfahannen och livet i största allmänhet. det var sjukt fint att leva just i den natten.

Sigrid och jag var bara små-pjuk när vi träffades första gången på andra våningen i musikskolan där stråklek höll till. vi fick lära oss att spela viola, violin, cello och kontrabas. vi var ascoola, var med i musikaler som apor och älgar och åkte till musikläger på vandrarhem. vi sov i samma rum som Elin och Sandra, och vi kom fram till att det bästa sättet att sova på var i fosterställning med ena handen mellan knäna som dunkade i varandra annars. jag åt godis som såg ut som små citronklyftor (var är de nu?) som var röda, orange och gula. jag blev stucken av en geting i ljumsken och Sigrid hade större bröst än mig. åh, jag saknar nog lite att vara tio år och naivast i världen. vi klättrade ut genom fönster och letade musslor i sjön som låg vid vandrarhemmet.

När jag tretton år gammal slutade i orkestern tappade vi tyvärr kontakten, men Sigrid dök upp i mitt liv igen när jag fjorton år gammal skulle spela teater på Elsas Hus. hon hade förvandlats, som en larv i en puppa, till en vacker fjäril i svart tyllkjol och grönrandiga knästrumpor. det röda håret var färgat och friserat, och jag såg i henne det jag alltid velat se i mig själv. styrka. överlevnadsförmåga där jag själv höll på att ge efter för trycket.

till slut möttes vi igen när vi valde skola. Anders Ljungstedts Gymnasiums utbildning i Bild och Form hade lockat våra hjärtan, och yra och glada av lyckans rus plenerade vi tillsammans med klassen utklädningsdagar och fina minnen. och fint blev det.

Sigrid betyder mycket för mig. hon är smart, har otroligt rolig humor, och är en fantastisk konstnär. hon behärskar språkets alla finesser och är väl bekant med ordens inflytande. hon har förmågan att måla med sång och ord och färger och bilder. hon är fantastisk.



Grattis på födelsedagen igen Sigrid!

om fräknar kunde tala

skulle de tala om samma dynga som alla andra

men de flesta är gömda

glömda

bakom kladd och något som ska föreställa

hudfärg.

om fräknar kunde tala

skulle deras ord vara pärlor på en röd tråd

men fräknar är pigment och äger inga

stämband.

men hur låter det när fräknar tänker?

låter det som alla andra

fröknars

virriga tankar om kärlek och avsky

och vilken hudfärg

de ska bära imorgon?

I'm electric, I just want to dance

ja.

så är det nog, and I wanna be loved by dansgolvet tillsammans med Sigrid och Lina nu på en gång. imorgon kommer Lina Hästrumpa äntligen hem, HURRA! och jag jobbar till mitt i natten med KFUM vid visningen av finalen i VM. vill hemskt gärna gå ut efter det, men vi får se hur det blir.

Idag vann i alla fall Tyskland (nähä, skämtar du? det vet nog ingen redan), och när jag hade plockat lite skräp körde jag hem (övning alltså) och sydde ett par grymt snygga byxor av tyget som blev över från klänningen för hundra år sedan.

byxorna är kungliga.

inget slarvjobb där inte, dubbla sömmar och snygga fållar och resår på sidorna. they make me look divine.

nu ska jag natta, och imorgon får ni se fram emot långa inlägg om Sigrid Fanny och världens snyggaste zigenar-häst Daphne

god natt Lilla Sverige