efter avskedsfesten för Evan (somjagintetänkerskrivaom!) åkte jag hem till Fanny. oh ljuva fristad där lugnet råder i ett vitt rum med aquavägg och balkongdörrar som släpper in en frisk bris. det var himla fint att gå med Raptorbebin längs med farliga gator mitt i natten och knapra på glass.

mindre fint var att vakna en dag senare med förhoppningar om att träffa lite girls från klassen och få dem grusade. sjuk sjuk sjuk. hur kan man vara sjuk NU? nej nej och åter nej det här är inte alls okej! ville jag skrika över nejden, men mitt huvud hotade med att explodera, så jag gick in och sov.

hela dagen.

vaknade då och då av att ha grymt ont i ryggen, och försökte man stå fick man tji för det. lyckades ramla ner i köket och skära upp ett stackars äpple och dricka lite vatten. lunch.

detsamma och ett bröd blev kvällsmat.

lyckades vakna till framåt kvällen och såg på film med Elias, och när mamma kom hem kom räddningen. köttfärssås och makaroner har aldrig varit så gott tror jag.

nu har jag i alla fall lyckats bli av med yrseln och febern, allt som återstår är ett tryck över bröstet. men det går nog över tills imorr, då jag drar min färde till Tyskland.

packa packa packa. detta packandet går mig på nerverna. jag har äntligen lyckats plocka fram allt jag tror att jag behöver till ett seminarieläger och märkt skiten med mitt namn och land, men är för närvarande så HÄR nära att explodera (mäter med fingrarna, aah det är en millimeter där). inte mindre än fyra gånger har den äckliga lilla röda resväskan jag fick i present massakrerat min fot, varpå jag lugnt och behärskat tryckt ner mina önskningar om att vräka skiten ut genom fönstret. och inte mindre än femtio gånger har mamma respektive pappa kollat att jag gör rätt, vad ska jag ha med mig, har du städat, har du märkt dina saker, ska du till en värdfamilj, nähä, men har du allt då, har du märkt...-

N N N N N G Y Y Y A A A A A H H H H R R J R G G G R G B L G B K L B K G J! ! ! ! ! !

intedödaintedödaintedödaintedödaintedödaintedödaintedödaintedöda.....

1-2-3-4-5-6-7-8-9-10

tillbaka till ämnet.

mamma kom hem för cirkus tjugo minuter sedan, och konstaterade att väskan trots allt var för liten. nej, döden, helvete, okej. stort grått åbäke ligger på mitt golv och vill matas med mina saker. snart ska den få mat. snart ska sakerna bort från min säng.

snart får jag psykbryt.


vi ses den 14e augusti, då kommer jag hem, förhoppningsvis lite gladare!

once upon a time...
började jag ettan på gymnasiet. där fick jag lära mig hur man omvandlade decimaler till procent, hur man ritar perspektiv, samt hur stalking går till.

för det första så har objektet aldrig sitt riktiga namn, never. de kan ju höra när man pratar om dem. för det andra så är allt de gör underbart bra och bäst, och ens kompisar måste göra narr av det i form av balettkjolar.

nåväl, från ett ämne till ett annat.

för typ hundra år sen fyllde minsann en gosse år som inte har nämnts så mycket i denna blogg tidigare. Dat Duong nästlade sig på något mystiskt vis in i min umgängeskrets när jag kommenterade hans coola tröja på bilddagboken. jag vet, det luktar fjortis lång väg! hur som haver så är Dat i alla fall en hyvens kille som gärna pratar internet-skämt och hänger på 4-chan. han ritar som en galloperande gud jag hatar honom litelite för det. media programmet med samhällsinrikting på Anders Ljungstedts Gymnasuim har tuggat och spottat ut denne gosse som en fullfjädrad student, och nu vet jag inte alls åt vilket håll han är på väg åt -host- arbetslös -host-

egentligen känner jag inte Dat så himla väl, jag vet att han brukade gå runt i en täckjacka som såg ut som en sovsäck, att han gärna köper choklad på Preem men dricker kaffe svart och att han härmar sin lillasyster ganska dåligt på msn. men samtidigt så känns det som att även om man inte pratar med honom på hundra miljoner år så är det okej att bara knäppa på datorn och säga SHUUU. det blir liksom aldrig dåligt. brabrabra.

i alla fall, GRATTIS DAT! även om det är alldeles för sent, och även om du fyllde år innan Fanny. nu är du äntligen en gammal gubbe.


fråga inte ens. just accept it.

jag hade precis kommit hem och satt och åt lite när Rasmus kom med den briljanta idén att jag skulle åka hem till honom och se lite film. okej tänkte jag, och övertalade pappa att låta undertecknad övningsköra in till berga (eller snarare coop). Rasmus var inte hemma när jag kom dit, men jag fick spendera lite kvalitétstid med trapphuset, så ingen skada skedd.

efter cirkus femton minuter anlände gossen och trapphuset fick sköta sig självt. en runda till coop gjordes och vi bestämde oss för att gå en promenix. det låg dimma från dagens regn över fälten, och jag förbannade den dag jag glömt att ladda batteriet till min kamera. morr. ingen fara på taket, Rasmus och jag went our merry way, poppade popcorn och såg The Number 23 och halva Casanova. när datorn stängde av sig själv i något som liknade protest somnade rasmus som ett barn.

jag. kunde. inte. sova.

dels för att rasmus hade knölat ihop det ena täcket och lagt sig på det och jag inte hade hjärta att väcka honom genom att brutalt rycka undan hans kudde, och dels för att ögonen vägrade sova. i flera timmar låg jag och tittade på en ljusfläck som hade lyckats ta sig in genom det öppna fönstret och undrade varför jag levde. och varför jag inte kunde somna. jag nickade till ett par gånger och trodde att sömnen äntligen infunnit sig - men icke.

på morgonkvisten var jag så trött att jag kunde döda. då vaknade lille rasmus och tittade oförstående på mig genom sömndruckna ögon och sa (grymtade) med mild stämma  "varför har du inget täcke?" varpå han rullade över på sidan och jag tog tillfället i akt att ta vara på det andra täcket som frigjorts. inte för att det gjorde någon nytta, det var extremt varmt i Rasmus lägenhet som väl kan liknas vid en skolåda (en fin skolåda bör tilläggas!).

låg och svettades i kanske fyrtio minuter innan gossen vaknade till igen, tog sig tid att fästa blicken och frågade "vill du gå upp?" varpå jag svarade att jag inte somnat än. panik och uppror och va? så vi sov vidare. somnade äntligen på riktigt och drömde om att åka skridskor och en himla massa annat konstigt.

när morgonen infunnit sig på allvar och människorna voro uppstigna städade Rasmus sitt hus och jag rostade bröd.

you may henceforth call me by the name of toastmaster. bröd to the people, and may it be rostat! värmen blev lite för mycket, så efter en stund bestämde vi oss för att bada. badbyxor lånades av Rasmus, och efter lite överläggningar med en del personer och en himla massa om och men där jag tror att jag förvirrade Becka ett par hekto för mycket blev det bestämt att vi skulle möta Isak vid ica i Sturefors och bada vid en brygga. score!

hundra tusen kilometer senare på en cykel med pedalerna för långt ner för mina korta ben (Agnes! hade önskat att vi kunde fråga om lov men du svarade inte. så nu är jag en cykel-tjyv. en cykel-tjyv som för ett ögonblick trodde att du hade ben som en stork.) var det inte lika score, men att anlända till Ica var det. dricka inhandlades tillsammans med pingvinstänger. efter en liten stund kom Isak i alla fall, och vi upptäckte till vår fasa att badet var crammed with annoying people.

dun dun duuun!

fortsättning följer.

solen sken som en eldkastare på himlen, och likt en nybliven far öste den sin värme över världen. bakugn vore nog rätt ord att använda sig av om man skulle beskriva mitt rum när jag vaknade på morgonen i tisdags och klev upp för att spela beach med Sofia Stina och Rasmus.

det. var. varmt.

Sanden var varm som plåt, och jag befarade att mina arma fotsulor skulle brännas till kol när jag klev på banan för att sänka nätet. trots hettan och den olidligt varma sanden var dagen fin, och det var trevligt att träffa folk som jag inte hade sett på år och dagar. 

Rasmus hade solat ett plåster-märke på ryggen [applåder] och köpt en djembe [stående ovationer] och Stina och jag följde med honom till hans lägenhet där vi jammade och Stina spelade in med ljud av tveksam kvalité. livet var fint, och det började dugga när Stina skulle åka hem.

efter ett par minuter kom hon in igen, blöt med glad efter att himlen hade öppnat sig över henne och hennes cykel.

efter ett tag slutade det i varje fall regna, och Stina åkte hem och Rasmus och jag gick in till stan, där regnet gjorde en come-back.

men det gör inget, för jag har längtat efter regnet.

Öva på fler teorifrågor

 

öva flitigt på de här så slipper ni göra dem på körskola mot betalning

Fia har nu kommit över lite av sin ryttar-rädsla, och kan således skritta över stallplanen utan att resa sig eller noja för mycket. stapplande första steg med en vinglig Saga på ryggen i en sadel som knarrar är ändå rätt stora steg för en ponny på tre år.

i hagen har hon och Hällge fått sällskap av två enorma hästar. Herman har noskorg på sig ibland, hovar stora som mitt huvud och ett huvud lika stort som min överkropp. Han är mörkt chokladbrun med svart man och svans och lyser som en kung i solskenet.

större ändå är Daphne. en enorm zigenarhäst som egentligen är menad att dra vagn och ridas, men ännu är hon inte inriden, och hon kommer nog inte bli inkörd heller. Daphne är vit med stora bruna märken, hovarna är täckta av långt hår och manen och svansen är vita.  hon är grymt vacker.

Daphne och Herman ska bara vara här tills hösten, men innan de åker hoppas jag få ett par snygga bilder på dem.

kvällen med Sigrid slutade lyckligt, och på stationen satt jag klockan tio över ett och väntade på tåget. det slog mig mitt i mina bryderier att StåhlFanny, min alldeles egna Raptor bebi, min robin, min chewbacca, min kryptonit-intoleranta bättre hälft, hade blivit vuxen. arton år.

ett sms skickades iväg och natten blev lite finare än vad den varit , vilket säger en hel del!

Fanny och jag förenades under Sigrids vingar, eller rättare sagt hennes allergiska reaktion på gräset bakom skolan under en gympa-lektion, och vi stannade kvar tillsammans med Pelle och Alex, och jag följde med Sigrid till akuten.

senare ville hon tacka oss med cupcakes och hallonsoda och en film, så en vacker dag klev vi på bussen mot Ekängen. dagen blev fin, Fanny välte Alex hallonsoda men det gjorde inget, och vi tittade på Paprika. gud vad bra den filmen är, gåshud! [bör uttalas med fricirkusartisten Katlas röst]

Fannys och min vänskap växte sig starkare och starkare bland fikadagar och subwaybesök och hemska möten med KE och Martin. efter ett tag var det självklart att det var min axel hon skulle smiska när hon kom till skolan, och jag stal lite av hennes tid genom att göra musik med henne i krokarna. hon är så bra att ha i närheten när man skapar, det måste vara hennes kreativa aura som sprider sig som en mjuk doft runt henne. omnomnomnom. hon är en ytterst påhittig tös (gös) som älskar att rita oroväckande saker, som älgmän med slimmade muskler. ungefär. hon brukar rita bajs på mig, men då lipar jag och skriver en dagens tistel i Bladet.

Blad. kom in i mitt liv tack vare (på grund av) Raptor. det var en helt vanlig lektion i kulturhistoria, och Kitte skulle dela ut lite papper. och fanny mimar BLAD och Kitte säger BLAD och helt plötsligt sitter jag inte på stolen. den där raptorjäveln har mig lindad runt lillfingret som spaghetti på en spade. hon är fan bäst. hon har nitton fölingar, så vad mer finns det att säga?

Fanny kröp under mitt skinn tidigt, och hon kröp djupt. mycket djupare än vad jag trodde först, mycket djupare än vad de flesta tror sig ha tagit sig ha gjort själva. Fanny har ålat sig runt i mitt blodomlopp, fnittrat i mitt hjärta och andats mina lungor. hon har öppnat mina ögon inför andra, inför mig själv, och inför världen ännu lite till.

jag ser fram emot att bli en gammal tant på en buss med dig, Grattis på födelsedagen Fanny!

hjärtat var svullet av galna glada vibbar när fredagskvällens ljumma vind strök omkring knuten. Sigrid fyllde arton. i väskan låg hennes present och två öl, och pendeltåget var fullt av guldigt solljus och bruna ben i jeansshorts.

vi gick runt på barer, drack mest smirnoff ice och pratade om alfahannen och livet i största allmänhet. det var sjukt fint att leva just i den natten.

Sigrid och jag var bara små-pjuk när vi träffades första gången på andra våningen i musikskolan där stråklek höll till. vi fick lära oss att spela viola, violin, cello och kontrabas. vi var ascoola, var med i musikaler som apor och älgar och åkte till musikläger på vandrarhem. vi sov i samma rum som Elin och Sandra, och vi kom fram till att det bästa sättet att sova på var i fosterställning med ena handen mellan knäna som dunkade i varandra annars. jag åt godis som såg ut som små citronklyftor (var är de nu?) som var röda, orange och gula. jag blev stucken av en geting i ljumsken och Sigrid hade större bröst än mig. åh, jag saknar nog lite att vara tio år och naivast i världen. vi klättrade ut genom fönster och letade musslor i sjön som låg vid vandrarhemmet.

När jag tretton år gammal slutade i orkestern tappade vi tyvärr kontakten, men Sigrid dök upp i mitt liv igen när jag fjorton år gammal skulle spela teater på Elsas Hus. hon hade förvandlats, som en larv i en puppa, till en vacker fjäril i svart tyllkjol och grönrandiga knästrumpor. det röda håret var färgat och friserat, och jag såg i henne det jag alltid velat se i mig själv. styrka. överlevnadsförmåga där jag själv höll på att ge efter för trycket.

till slut möttes vi igen när vi valde skola. Anders Ljungstedts Gymnasiums utbildning i Bild och Form hade lockat våra hjärtan, och yra och glada av lyckans rus plenerade vi tillsammans med klassen utklädningsdagar och fina minnen. och fint blev det.

Sigrid betyder mycket för mig. hon är smart, har otroligt rolig humor, och är en fantastisk konstnär. hon behärskar språkets alla finesser och är väl bekant med ordens inflytande. hon har förmågan att måla med sång och ord och färger och bilder. hon är fantastisk.



Grattis på födelsedagen igen Sigrid!

om fräknar kunde tala

skulle de tala om samma dynga som alla andra

men de flesta är gömda

glömda

bakom kladd och något som ska föreställa

hudfärg.

om fräknar kunde tala

skulle deras ord vara pärlor på en röd tråd

men fräknar är pigment och äger inga

stämband.

men hur låter det när fräknar tänker?

låter det som alla andra

fröknars

virriga tankar om kärlek och avsky

och vilken hudfärg

de ska bära imorgon?

I'm electric, I just want to dance

ja.

så är det nog, and I wanna be loved by dansgolvet tillsammans med Sigrid och Lina nu på en gång. imorgon kommer Lina Hästrumpa äntligen hem, HURRA! och jag jobbar till mitt i natten med KFUM vid visningen av finalen i VM. vill hemskt gärna gå ut efter det, men vi får se hur det blir.

Idag vann i alla fall Tyskland (nähä, skämtar du? det vet nog ingen redan), och när jag hade plockat lite skräp körde jag hem (övning alltså) och sydde ett par grymt snygga byxor av tyget som blev över från klänningen för hundra år sedan.

byxorna är kungliga.

inget slarvjobb där inte, dubbla sömmar och snygga fållar och resår på sidorna. they make me look divine.

nu ska jag natta, och imorgon får ni se fram emot långa inlägg om Sigrid Fanny och världens snyggaste zigenar-häst Daphne

god natt Lilla Sverige

ute ligger molnen grå som ett filter över himlen, som ett lock på sommarsolens starka strålar fångar den in en fuktig värme som då och då bryts av en vindpust. Timrapporten ligger framför mig, blank som isen om vintern, tom som mitt huvud och mina ögon. en timme har jag suttit och stirrat på den, trots att det finns massor att göra. dammiga kläder måste plockas upp från golvet, håret måste tvättas från fyra dagars smuts, banken måste besökas för frågor om dosan som inte gör som den ska.

där ute tickar världen och tiden förbi, hur stilla det än ser ut att vara, men här inne står visarna stilla. jag borde känna panik, jag borde febrilt försöka hinna med det omöjliga att hinna allt. men jag sitter stilla. munnen är stängd, ögonen tomma och jag har inte ens brytt mig om att byta om från pyjamas till vanliga kläder. i magen molar en stumhet som inte vill tystas, i huvudet har vågorna av tankar stillat till en blank insjö. äta, tänker jag. men jag rör inte en muskel. tanken fladdrar förvi som en svag fjäril på bleka vingar, och med en vindpust är den borta igen.

jag vill inte.

jag orkar inte.

jag kan inte.

Födelsedagarna står som spön i backen! en sjuttonåring är i alla fall Karin Wrigfors, mitt lilla gull. hon är en utomordentlig passare som jag träffade på volleybollplanen när Mathias hade hand om oss. gamla tider, fina tider. karin är solidarisk, trevlig och lite galen, och ses ofta tillsammans med Frida Cornelius. dessvärre åker Karin till London, men jag hoppas att hon håller uppe volleybollen och kommer igen när hon har pluggat klart bland tepåsarna och de sneda (men ack så charmiga) tänderna där borta! så grattis Karin, både till platsen i London och på födelsedagen!

en annan pärla som har fyllt år är Fia Persson, en glad och hoppig tjej som alltid är rolig att prata med, och som alltid vet hur man muntrar upp stämningen. Fia och jag träffades också genom volleybollen, och mer behöver kanske inte sägas? Hon är fin, Fia. GRATTIS!



varför har jag inga bra bilder på Karin och Fia? !

Min lilla rädisa rebecka har sovit hos mig, och vi har druckit fanta Lemon (omnomnom) sett på film och badat mitt i natten. precis som livet ska vara.

åh, jag trivs så bra med att vara ensam hemma, men imorgon kommer den beryktade familjen hem från Vännäs. jag måste medge att jag har saknat det varma röda solljuset klockan tio på kvällen, att ligga vid bassängen på förmiddagen och gå in till byn med Moa och handla på Poppins, Vännäs egen lilla pryl-butik där det egentligen inte finns så mycket kul saker.

men här hemma har livet också varit fint. förutom besök från alla möjliga håll, tältning och träning så har jag äntligen fått lite tid för mig själv att andas ut. jag har kunnat sola topless på altanen bakom matrummet, bada så som jag var skapt klockan elva på natten, vattna mammas trädgårdsland i somriga klänningar och stå inne i hästhagen och kela med Fia och Hällge hur länge som helst utan att ha bråttom någonstans, utan att behöva ta in dem, rykta dem och springa runt med dem på någon slags hinderbana (händer dock bara med Fia, måste erkännas). katterna har matats och vattnats och de trivs nog lika bra som jag med lugnet. det är definitivt en sak jag har uppskattat. det är tyst. jag har visserligen lyssnat på P3 och alla Katlas äventyr, men förutom det så har det varit tyst. fågelkvitter och vindens sus och humlors lata surr har varit som en mysig filt i mitt huvud. jag lyssnar inte längre på musik när jag cyklar in till stationen, inte heller på pendeln. jag som brukade få ångest när jag inte hade min mp3 med mig, sitter nu i allsköns ro och tänker.

jag tror att jag har avskärmat mig från livet och mina egna tankar med musiken. den har liksom blivit ett filter av samma slags tankar och åsikter som malts runt och runt i mitt huvud utan att jag märkt det. nu får jag mer inspiration att skriva själv, att komponera egen musik.

det har jag inte kunnat göra på hundra år.

den här dagen har rullat på i sakta mak. klockan tio gick jag upp och vattnade trädgårdslandet och mammas tomatplantor, åt lite jordgubbar och släppte ut hästarna i den nya delen av hagen. frukosten intogs på altanen bakom huset och jag tog mig friheten att brygga iste - vilket dessvärre smakar som utspätt vatten, thankyouverymuchjagvillinteprataomdet - innan jag la mig i solen för att knapersteka mitt bacon.

det gick kanske inte så bra som jag väntat mig eftersom jag satte mig och skrev tre inlägg här idag, men ska det va så ska det, och man skjuter inga harar med tunga lass. eller hur det nu var.

dagen har gått ut på att lyssna på alla Shanti Roneys uppsatser från hög- låg- och mellanstadiet, som fallit i glömska, samt fixa en vägbeskrivning till jobbet på eniro, ty imorgon skall jag jobba med mitt favorit-jobb!

något jag upptäckte idag var att jag har börjat sjunga fult och slarvigt, och att jag inte ritar bra. alls. jag ska nog hålla mig till bisarra skulpturer och kladdiga panåer med akrylfärg. nej, vet du vad, nu ska jag gå och lura tillbaka hästarna i den första hagen så att de inte föräter sig, sen ska jag bada och gå och lägga mig - jag ska ju för farao cykla till ryd imorgon!

over and out.

nu i dagarna är det många som fyller år, och Malin är en av dem. arton år fyller hon denna dag, Julius den andre. oh yes.

Malin och jag träffades när vi var tolv år, och hängde i sexan med Amanda Tälle, fick excellent i engelska, föll pladask för Rasmus, hängde med Erik och Jonte och drog fräcka skämt om mjölk i sjuan. vi åt flourtabletter på skoj och för att det var gott, våndades i no-salarna och läste Sagan om Isfolket - snuskböcker för kvinnor i klimakteriet. när vi var tretton visste vi alltså hur det var att ha sex med en demon och att man inte använder dubbla negativ i en och samma mening.

Jenny blev ett tillskott i vår bekantskapskrets när vi var med klassen på simhallen, och vi var en obrytbar trio ett tag. Malin och jag gick runt med händerna i varandras byxfickor, satt i knät på varandra i korridorerna, ordnade övernattningskalas tillsammans och fick våran homofobiske men ändå ack så älskade mentor att oroa sig över vårt intensiva umgänge. en del har nog trott att vi varit tillsammans, vilket roar mig to no ends.

på min lillasysters övernattningsfester var malin ett konstant inslag. det var hon och jag som drev skräck-verksamheten utklädda till diverse spöken, och skrämde skiten ur de små barnen.

någonstans bland betygen och volleybollen och rebecka drev nog malin och jag ifrån varandra, men vi kommer aldrig att klippa våra band helt. Malin är en sån där som jag kan prata med när som helst, även om det går ett halvår emellan. vi kanske inte är så nära som vi skulle vilja vara, men vi kommer aldrig heller att bli främlingar.

vi är för bäst.

Grattis malin, min allra minsta lilla heffaklump!

Dagarna gick sin sakta mak, Björn åkte hem och jag peppade på torsdagskvällens träning.

döm av min besvikelse när jag insåg att kämpet helt hade gått ur laget. vad hände? inga magic numbers sprangs, ingen uppvärmning ägde rum över huvud taget, och det första vi gjorde var att spela. det var som att gå dit med halvduktigt folk och bara spela på kul. jag medger att Tim sa att vi inte behövde jobba på tekniken lika mycket, och att vi bara skulle hålla spelkänslan uppe men HALLÅ? det blir inget spel om man inte skärper sig, och bara för att vi inte behöver, betyder det inte att vi inte FÅR utvecklas. Jag och Linnea ville köra passing-lines för att komma in i det lite, för det var bara serve-ess på serve-ess och paradise-sessionen gick bara runt som en gammal ko. men då blev två av brudarna sura och bestämde sig för att gå iväg och bolla själva. ursäkta, men är vi ett lag eller inte? jag hade gärna lyssnat på era invändningar och argument för att inte köra teknik i början, men när vi frågade sa ni varken bu eller bä och gick iväg som om vi hade kört över er. INTE OKEJ. Jag kände mig som en bitch, samtidigt som jag kände mig trampad på. är jag inte värd att förklara saker för? är jag för dum? är jag för envis? jag vet inte hur resten av laget känner det, jag kanske är den enda, men jag har ingen lust att komma till träningar som inte ger något för att ingen vill mer än leka volleyboll.

det känns så otacksamt, för jag vill så gärna tro att Tim inte fått oss att TRO att vi är bra, utan FATTA att vi är bra om vi bara vill. jag vill inte att det senaste året ska ha varit för ingenting, att vi ska börja lägga oss till med lata egenskaper som att inte jaga på bollen, eller bara sträcka ut en arm, eller stå i nätet, eller släppa bollar för att det är för jobbigt att ta dem. jag säger inte att någon har gjort det, men att döma av tidigare erfarenheter då vi bara spelade för att "hålla oss igång" så kommer troligtvis såna egenskaper att dyka upp. och det känns inte rättvist mot någon i laget. jag vill att vi ska bli bra, helvete, jag vill att vi ska bli bäst. jag vet att ni också vill det.

men man blir inte bäst av att leka, och efter ett tag blir leken inte ens kul för att man står stilla på samma ställe.

jag vill också spela, men jag vill göra det på riktigt. och jag vill göra det med er.

efter ett efterlängtat avslut på jobbet var det dags att rusta upp för parteh! mat inhandlades, Fanny fick lite ångest, musiken kirrades och lyktor sattes upp vid sjön. allt var långt ifrån klart när de flesta hade anlänt, men saker och ting har en tendens att fixa sig i alla fall. klockan sex hade Fanny och jag åkt in med pappa till stationen för att hämta björnbär som skulle bo här i cirkus fyra dagar, och efter lite förvirring på stationen hittade vi honom och åkte hem i solskenet. hurra!

grillen tändes, bastun likaså, kött brändes, potatissallad åts, bål skålades, frukt skars och den stilla sjöns glasklara yta bröts av glada badare. när mörkret började krypa inpå oss tände vi lyktor och bekämpade kylan med bastuvärme, marschmallows och gitarrspel.

kvällen fylldes av skratt och sång och tårar, och den svarta sjön fylldes av värmeljus som likt små stjärnor kämpade för att hålla sig flytande. livet var fint.

var du inte där, vet du inte vad jag pratar om.

dagen efter badade vi på morgonen och annars också, jag klippte Evans hår och Frida spelade serenader på min gura, samt plockade in en enorm blombukett som man blir glad av att se på.

allt eftersom dagen gick åt mina glada gäster potatissallad, glömde sina saker och åkte hem.

Björn och jag parkerade oss framför TV:n och tjockade till oss med choklad och dylikt, och på kvällskvisten drog mina päron sin färde och tog mina syskon med sig. de lämnade dock kvar en hel hög med sysslor, såsom: städa, vattna trädgårdslandet och hålla tassarna borta från tändsticksaskar och så vidare i all oändlighet. not.

okej, tänkte jag, och tog med mig Björn till storsjön och tältade med Isak Fanny Tom Becka Malin och Axel. det var himla fint, och Becka och jag näckade klockan två på natten. mums. Vi grillade korv, hoppade från klippor, sov på stenhårda underlag och styckade en vattenmelon.

Hej då Lilla Sverige