sju år.

så lång tid separerade jag mig själv från min barndom. den man hade när man var riktigt liten, och världen ännu inte hade bitit en.

hos Josefine träffade jag Hedwig, och jag mindes hur ledsen jag var när hon började leka med Amanda och inte mig, och jag minns hur vi ritade tillsammans, lekte med Barbie och Bratz, hur vi kastade gosedjur högt i luften på skolgården.

Hos Sara träffade jag Martin J. jag kom ihåg hur vi hade suttit i sysalen och skrattat när vi stickade knöliga vantar och halsdukar, hur jag och Hedwig gillade honom som små flickor säger att de gör - för man ska ju gilla någon.

allt är så annorlunda nu.

och jag är lite rädd att träffa dem, för det är ett så hårt slag i magen att inse hur lång tid det har gått sen man var oskyldig.

jag vill inte veta att det är för sent att vara ett barn på riktigt.

jag orkar inte bara.

dagarna har rusat förbi. jag har varit med om så mycket, och jag orkar egentligen inte skriva. jag sitter fast i en apati som klistrar sig mot huden och kräver att jag somnar och aldrig vaknar igen.




jag brukade ha så många hemligheter, men nu är jag din blogg-hora.




det är dags att bygga upp de där murarna som rasade när jag svalde min stolthet, jag mådde så bra i mitt skal. jag mådde så bra när du inte visste vem jag var på riktigt. när jag inte visste det själv.

Idag var nog den finaste dagen jag någonsin upplevt med min klass.

klockan kvart över åtta stod vi och ettorna utanför skolan och väntade på bussen som skulle ta oss med till Stockholm. Färden dit gick i partyts tecken, alla var glada och peppade, och Tatti moonade en lastbil.

när vi hade klivit av bussen delades det ut baguetter (sjukt goda!), äpple och apelsinsaft. vi satt på kajen och tittade på vattnet och solen och hade det allmänt trevligt. jag orkade inte hela mitt äpple, och slängde det sålunda i vattnet. Sigrid blev lite upprörd, men allt avstannade när en fiskmås plötsligt strök nära vattenytan - och norpade åt sig äpplet!

so fucking sneaky! efter det slängde fler brudar äppelskrott och brödsmulor i vattnet. inte en bra idé. efter bara någon minut kryllade det av sjöfålgar som ville ha mat, vi gömde oss bakom varandra i rädsla för måsbajs, skrattade och tjöt när fåglarna seglade nära för att kolla in käket.
so sick!

Annika samlade dock ihop oss, och tillsammans gick vi till Nationalmuséet.

Sagda muséum var stort och finurligt utformat så att man fick se varenda liten pryl, och Fanny blev kär i en byst med snygg näsa. mina favoriter var rummet med enorma klockor och gamla saker från Kina, samt en målning av norrländska fjäll i orange och lila. så jävla bäst.

Moderna muséet var dock dagens let-down. så himla fula saker! konst ska inte vara lätt! konst ska vara svårt och förmedla en känsla, ifrågasätta, provocera, vad som helst! okej att en kille gjorde konst genom att använda sig av en urinoar. men ärligt talat, hur många konstverk som ställer frågan "vad är konst" finns det egentligen inte? man drunknar i dem! åh, vad är det som säger att "kopiera en ko i svartvitt raster och måla den neonrosa och klistra upp den på en vägg tusen gånger, det är banne mig konst det!" va? det förpillade muséet hade bara en cool grej - deras shop.

det blev i alla fall mycket bättre när vi gick därifrån! brudarna checkade in på McDonalds och tjockade ner sig med hamburgare, paj och glass. förutom Fanny och Tatjana, som var coola nog att ta med sig egen lunch. åh, vad jag älskar er brudar! Vi knyckte varsin ballong innan vi gick, och spatserade därefter gatan fram som en dagisgrupp. finaste.

mycket gladare än på moderna blev vi även av att titta runt på konstfack! Lina och jag såg en film som handlade om vart strumpor som försvinner i tvätten tar vägen, den var ascool. i övrigt stack vi våra huvuden inuti en stor gipsfigur som viskade saker om dyslexiska israeliter, tittade på skulpturer och nya uppfinningar, och läste på en vägg. bland annat.

efter att ha köpt en Twister - oh ljuva lycka! - satt vi i frid och ro i gräsets grönska och pratade med ett par ettor om Kakan, om att Perra är sexig när hon är arg, att Kakan säger såna saker, och så vidare i all oändlighet.

så var vi på väg hemåt. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på hur fina alla är, på hur Sigrid kom till oss längst bak för att vi var mest party, på hur Tatti och Emma moonade friskt, och hur trygg jag känner mig i mig själv när jag är med min klass. det är nästan som på kompiskvällar, fast med brudar. så himla fint. "vinka så får du se bröööst" fniss-sjöng Sigrid och jag åt en bilist bakom oss samtidigt som vi vinkade frenetiskt. till tjut och skrik vinkade han tillbaka, vi räknade till tre, och jag har nu officiellt visat mina bröst för en främling som inte var i duschrummet på simhallen. heja.

high-fives utdelades, och cola-nappar åts, filmer spelades in, och efter många om och men låg alla töser utslagna på sätena i en gammal hederlig böghög och snarkade klockan halv sex på eftermiddagen. man blir trött efter en dag full med action.


Jävla måsar !






Älskar er

I want to dye my hair bubblegum pink, wear washed out clothes and laugh at the sea. I want to ride a rusty old bike to school without caring. I want to talk to the masses about how no one is normal, and how that makes everyone it. I want to play hide and seek in a field of dandelions, drink lemonade and climb high up in trees. I want to blow soap-bubbles on top of a roof at three in the morning, and spend the rest of the night under a tattered old blanket with your fair hair tickling my forehead as we sleep. I want to wear high heels and throw them in the air when my feet hurt, and I want you to carry me home. I want to wear rubber-boots in the woods while we pick blueberries. I want to stretch my arms far out to the sides while running down a hillside to see if it feels like flying. I want to make the dandelion-seeds flow in the wind like magic. I want to write "best friend ever" on your forehead with a permanent marker.

what do you want to do?

jag är sämst

för det första tog jag på mig shorts, och spenderade därför dagen iskall.

för det andra har jag använt fucking födelsedagspengar till att fylla på mobilen.

för det tredje gick jag inte till träningen, trots att jag hade längtat så sjukt jävla mycket hela dagen.

för det fjärde har jag blivit tyst och tråkig.

enda ljusglimtarna idag var Fannys humör, Linas mysmos och sten-sax-påse-kampen med Rasmus om det största äpplet.

JAG ÄR SÄMST

I'm a little crocodile

who lives inside a purple little tub

sailing down the riverside

and steering with my awesome little butt


dum dum dum di dum di dum

di dum di dum

dum di dum di dum

dum dum dum di dum di dum

di dum di dum

dum di dum di dum


I'm a little crocodile

who's blowing little bubbles made of soap

I take naps and swing on swings

and when you look away then I will grope


you


sticks and stones can break my bones

but I

I'm a fucking goddamn crocodile

you can shove it

I'm a crocodile

rawr

dum dum dum di dum di dum

di dum di dum

dum di dum di dum


you can shove it

I'm a crocodile

det är kallt omkring mig, och hur tätt jag än drar täcket runt mig hjälper det inte - tvärt om. jag blir instängd, kvävd av mina egna andetag. det är alldeles tyst, för jag är den enda som är vaken, och jag vågar inte röra mig. sekunderna tickar förbi, snabbt, skoningslöst. för varje tick är du lite längre bort, lite mer komplicerad.

jag blir rädd när jag tänker på att jag inte vet vem du är.

och jag blir rädd när jag tänker på hur mycket du vet om mig.

hur sårbar jag är.

och hur kallt det är när du inte har tid med mig.

jag blir rädd när jag tänker på hur svag jag är - trots att jag säger att jag ska bli bäst. eller kanske är det därför jag säger det?



många långa nätter har satt sina spår, och många tekoppar har fyllts och tömts, och så har även hjärtat.

när kan jag sluta mig om mig själv?

när kan jag sluta berätta?

jag är rädd, för du vet för mycket. och det var mitt fel att det blev så.

vad gör jag på facebook? vad gör jag framför datorn över huvud taget? klockan är kvart i tolv, och för en timme sen cyklade jag genom landskapen med knöliga bråkiga tankar i huvudet.

vad håller jag på med?

varför skriver jag det här egentligen? jag borde vara i full färd med att skriva om den gångna veckan, om grillkvällen hos Jossan då jag klättrade i träd barfota, träffade Hewdig som jag inte träffat sen... jag var tolv. jag borde beskriva målande om att springa barfota på vass asfalt, tårar som vred om mitt hjärta som en liten filt av ångest, hur ytlig jag är, och porträttmålandet i bildsalen.

jag borde skriva om min fantastiskt fina kväll med moa och joakim på släktkalas, och hur jag saknar rasmus och kristin och björn och lina och hela fucking jävla världen, och hur jag mest av allt vill vara ensam i tystnadens sommarsus. men ensam i sällskap.

jag borde leva mig in i, och försöka förmå dig att förstå hur min dag var, med beach i blåst tillsammans med Frida, Julia och Erik. och hur jag åt min första glass på bosses för i år framför kyrkan.

men jag orkar inte.

och jag borde skriva på min engelska uppsats, göra mamma och pappa stolta, ringa min handledare och planera mitt jobb i sommar och betala mina skulder.

men jag vill bara ligga i gräset och titta på molnen.

jag vill bara cykla i kvällsluften och känna lukten av ensilage.

jag önskar att jag var bra med ord.

FINASTE födelsedagen.

jag vaknade vid halv åtta av en väckarklocka som pep försynt, och ingen var hemma utom jag. jag kilade ner i köket och åt en intressant frukost och tittade på molnen som låg hopade utanför fönstret. eftersom det såg väldigt kallt ut tog jag på mig en tjock tröja och ett par byxor, klev i gummistövlarna och gick ut för att släppa ut hästarna.

sen kom jag ut på altanen. I helvete heller, tänkte jag, vände, bytte till shorts och tshirten med en karneval på, och gick därefter ut i den extremt kvava varma luften. det luktade regnfukt och åska. hästarna masade sig ut ur stallet, och jag stannade ett ögonblick för att titta på en vinbärssnäcka som kavade sig över grusvägen. fniss och bubbel.

sedan låste jag huset och trampade iväg på min trogna gröna springare mot stationen.

en pendel och en buss senare gick jag genom gallerian i skolan, med hjärtat upplöst i små fjärilar.

Inne i esteternas korridor fick jag en massa mysiga kramar av min klass, och ÅH! vad jag älskar min klass! Sigrid var HUR FIN SOM HELST och gav mig en present som var en film, popcorn-kärnor, två små oboy-paket och en Tupla. presenten gick under namnet The Perfect Movienight, and I intend to use it! Fanny den lilla skurken hade bakat bullar med vanilj, och stal därmed mitt hjärta för all framtid. oroa dig inte Lina, min rumpa kommer alltid att tillhöra dig. så var vi på väg till Historian, och hela världen var underbar.

sen blev den ännu bättre. Niclas är ett geni. vi pratar om Kalla Kriget, och vad som hände efter det med mera.
blev helt rörd och glad när Niclas genom anteckningarna på tavlan stavade G R A T T I S  S A G A. kan man bli finare??

dagen gick i lyckans tecken, och när dagen var slut (och bullarna med den) åkte jag till beachplanerna för att vänta på Frida. beach skulle spelas!

jag väntade.

och väntade.

och modet sjönk i takt med molnen när jag började inse att Frida hade glömt bort mig på min födelsedag.

jag satt med fötterna i sanden som i alla fall var en liten tröst, och tittade när regnet vätte ner sanden. plötsligt dyker det upp en Ben&Jerry's half baked framför mig, och mitt i det enorma glasspaketet tronar ett rött stearinljus. det som är finast är handen som håller i det.

det är Frida. älskade, fina, underbara Frida!

regnet öser ner, men vi bryr oss inte. jag blåser ut ljuset, äter glass med en jättefin sked, och Frida ligger på rygg i gräset och känner regnet i ansiktet.

det är en av de finaste stunderna i mitt liv, och där och då känner jag hur jag verkligen har fyllt arton år, och hur resten av mitt liv får en startpunkt.

Vi går tillsammans till Espresso House, och Frida köper te åt oss. det är kassörens favorit, Green Passion, som är en blandning av mango, passionsfrukt och vanilj. så sjukt gott.
efter en trevlig pratstund med nyss nämnda kassör går vi ut och sätter oss på en av de blöta bänkarna på trädgårdstorget och tittar på människor som går förbi. Bosse kommer förbi och pratar lite om att vi borde få fler att anmäla lag till beach-turneringen (och hör sen!) och vi säger ja, det ska vi!

sedan går jag på möte med Jennifer i sporthallen, och eftersom hon har skvallrat för Nuri om att det är min födelsedag får jag ett grattis och en liten kexchoklad. så himla typiskt Nuri! bäst.

väl hemma får jag mina presenter, men det är inte de som betyder mest, även om jag faktiskt fick en gitalele som värmde mitt ömma hjärta. hela dagen har varit en av de finaste den här veckan, och nu ser jag fram emot beach-träningarna nästa vecka!

underbara liv.

solen blöder över träden och färgar mitt rum i varma färger när min sista dag som barn dör. men trots det dör inte själva barnet. det stannar kvar djupt rotat inne i hjärtat, och det tänker jag behålla. för det är jag, trots allt.

jag kommer nog alltid att vara lite av ett barn.

aderton år.

För arton år sedan låg jag nyfödd och tittade rakt in i ögonen på min mamma på förlossningsavdelningen, och lade därmed grunden till mitt namn. Saga. Sierska. Hon som ser.

jag vet inte om jag vill släppa er så mycket närmare än så.

eller så gör jag det.

om jag vågar.

och imorgon måste jag stå på egna ben.

på rummet står två plastmuggar med öl, och två med vodka och nåt annat i. sprite och cola tror jag. stämningen är hög, och Saga och Frida står i spegeln och fixar sig för veckans enda partykväll på hotellet - by the Pool party.

vi äter nere i matsalen, och det är gott som vanligt. snurrig efter bara två öl, och frida skrattar. jordgubbar på en hög framför mig, och det är fint fint fint och jag tänker på Fanny, på laget, på oss. matsalen surrar av förväntan, och efter ett tag rör Fridan och jag oss ut till poolen där det står bord i barnpoolen. det är dock avspärrat, så vi sätter oss vid ett av de vanliga uteborden för att spela kort.

två män i sina typ, övre trettio, frågar oss om vi vill spela med dem. kul med Turkiskt sällskap tänker vi, och säger ahvisst. De introducerar sig som Mustafa och nåt mer som jag inte minns, men engelska är helt bortkastat eftersom de inte kan det alls. de kan lite tyska, och vi lär dem räkna till tio på svenska. när drinkar delats ut, och kortspelet dött ut vill jag och Frida dansa. det vill turken också.

men vi vill inte dansa med dem, förihelvete. så frida och jag dansar bestämt (och sexigt, håhå) med varandra, och vänder ryggen till. han FATTAR. INTE. VINKEN.

okej, dansa dansa, smita smita, men nej, där är han. sär.

Plötsligt dyker som en ängel Alexandra från vår all-in grupp upp. hon är glädjen själv, och vi förklarar skrattande vår situation för henne. resolut jagar hon bort den påstridige (och korkade) turken med en vild dans. ett noll till Alexandra. resten av kvällen är färger, ljus och musik som pulserar i mina öron och mina blodådror tillsammans med alkoholen. Frida och jag dansar till det inte finns något annat, skrattar, hoppar och sjunger med till texterna. Frida försvinner ett tag, men jag dansar vidare. plötsligt dansar jag inte ensam längre, det ligger en hand på min höft, och jag känner igen en kille från tidigare - han verkade känna Alexandra.

Jag skiter fullständigt i att jag är full, att jag lovar för mycket, och dansar vidare. det spelar ingen roll vems hand det är - jag tänker ändå bara på någon som inte är där med mig. frida dyker upp, och efter att ha skrattat "tack för dansen" och fått tack till svar går vi iväg till bryggan. jag måste tillbaka efter min tröja och på väg tillbaka till bryggan möter jag en av de yngre instruktörerna, Jörn, som står och pratar med en tjej. "det här har aldrig hänt" och fniss och det är något du missade.

Frida skickar kärleksfulla fylle-sms till Evan, och jag ligger på bryggans varma bruna trä och tittar på stjärnorna och undrar vem jag är. längst bort badar några ryska killar näck, och när de har badat färdigt bestämmer de sig för att vara djärva. skrattande och tjutande springer de förbi Frida och mig - i bara skinnet. se där, så har man sett nakna främlingar också - check!

tillbaka i rummet lägger jag mig direkt, nöjd med kvällen och tung i hela kroppen. plötsligt knackar det på dörren, och Frida och jag ser på varandra innan hon öppnar dörren.

vem är det, om inte turken igen? Mustafa eller Mufasa eller vad han hette. Scar. Simba.

Lejonkungen ber om eld, och frida ger honom det - sedan stäner hon resolut dörren. vi hoppas att han fattar vinken den här gången, människan måste väl förstå kroppsspråk.

dagarna som följer är slappa lugna dagar där kroppen får gå ner i varv efter veckans intensiva träningar, och jag drömmer om batik-mönster, träpärlor och flätade korgar.

det är snart dags för hemfärd.

Rummet är varmt och kvavt, fyllt av den dåsiga känslan av sömn och sött varmt blod som sakta pulserar runt i tunga människokroppar. det är tyst och fridfullt, och i en kokong av värme ligger jag och andas tryggt. mellan dröm och vakenhet drar jag till mig täcket med armen. täcket är varmt och tungt, och andas fridfulla andetag. täcket har ett hjärta som slår med jämna trygga slag, och jag inser att det är Rasmus jag har tagit tag i, och att det riktiga täcket ligger över min rygg och inte bredvid mig. i andra änden av rummet hör jag Toms bröstkorg höjas upp och ner av sömninga andetag, och jag minns vart jag är.

Vi är hemma hos Toms pappa, och i rummet intill sover Isak, Martin och KE fortfarande sin skönhetssömn. solen sipprar försiktigt in genom gardinerna, men inte allt för starkt, för ute seglar fortfarande små moln på himlen. Jag ler när jag tänker på drick-leken i bastun, hur Fanny trotsade allt och satt där inne med tights och BH och var hur snygg som helst medan en annan mest såg svettig ut. Jag minns hur hon på fredagseftermiddagen sprang ifatt mig vid ett övergångsställe och såg ut som en vilsen valp som hittat hem. Jag minns hur Tom dansade med en kvast, och hur vi spelade Halo 1 inne på Toms rum.

det spelar ingen roll vad vi gör - jag älskar att vara med er.

Rasmus kliver upp och bestämmer sig för att åka med en buss en halvtimme senare, och i väntan på det tittar vi på kvalet till melodifestivalen. dåliga låtar, dåsighet i hjärnan och lite avslagen cola blir en fin start på morgonen, hur man än ser på det. ute skiner solen lite mer, och jag känner för att komma hem i tid för att förbereda mig inför Camillas kalas (jag älskar det ordet) ikväll. När Rasmus har traskat iväg mot sin buss tittar jag på Nyhetsmorgon Lördag där de bakar muffins. precis innan jag ska smyga iväg vaknar resten av huset, och jag hinner säga hej då och hälsa från Herr Bråttom. fint som snus.

luften är söt och varm men doftar ändå klart av regn när jag kommer ut ur hyreshuset. sommarluften sveper sig kring mina axlar och fyller min näsa med dofter från skogen som ligger nära intill. på väg till stationen passerar jag ett träd fullt av blommor, och jag önskar att jag visste vilken sort det var.

halv tolv går pendeln, och tio i tolv är jag hemma. solen lyser varmt och mjukt, och jag känner att dagen kommer att bli fin.

dagarna den här veckan har varit konstiga. men väldigt fina.

jag minns nästan ingenting, förutom att jag har sovit mig igenom dagarna, volleybollen, och en traumatisk Tisdag.
Tisdagen började med bild. vi var borta vid Skylten direkt på morgonen och rev vår utställning. Fanny fick 700 kronor för att tranorna skulle få hänga kvar, men gipsfiguren slängde jag i en container under fniss från åskådare, och peruken flätade jag ihop igen.


you missed it biatches! and pictures gör den inte rättvisa

Kitte hade åkt till New York (Way to tell us we're not having a lesson!) men Annika berättade att vi skulle på muséet, och fixade in oss. på väg till det dödstråkiga muséet haffades jag och Jossan av en brud som ville intervjua oss om kondomer och ta en miljard bilder på oss i gräset. Fanny ville inte vara med. ur sagda bildsamling lyckades hon välja en där jag har solen i ögonen och alltså ser ut som ett sär. jaja.

tjejen på muséet fick oss bara halvvägs genom utställningen om väskor och kappsäckar. för att citera en klok människa, "prata snabbt där".  vad fan, om man går en guidad tur på ett muséum så förväntar man sig att få se hela utställningen! stört dåligt.

färden tillbaka till skolan blev dramatisk och traumatisk. en gammal man cyklade förbi oss vi scandic, plingade som fan med sin cykel och pekade med fingret mot marken. jaha? tänkte vi och traskade vidare under skoj och glam. efter bron på väg mellan buskar och snår kommer samma man klivande genom buskaget. vi skrattar nervöst och snabbar på stegen. jossan vänder sig om, piper till, varpå hon hysteriskt skrik-viskar "han drar ner byxorna!" saga tror inte på vad hon hör och vänder sig om - årets misstag. den gamla gubben har slappa vita Y-front, och står framåtböjd med bakdelen in our direction. Jossan och Saga skriker som småflickor och springer därifrån med Fanny som gudskelov inte sneaked a peek.

någonting som däremot inte var traumatiskt var träningen! alla spelade som gudar, och Tim var nöjd med oss småbrudar.

B-B-BÄÄST!

sista inomhusträningen var igår. jag hade fått nyckel och kort av Tim för att öppna tidigare åt de som ville komma tidigt. till min förvåning kom de inte förrän 20 minuter innan träningen började. jag hade hunnit sätta upp två av tre nät, trasslat isär dem, skurit mig på den jävla skruven på stolpen, och fyllt på min vattenflaska.

hann bolla in lite med Linnea och Sara innan träningen började. grymma var vi, slog hårt gjorde jag (got praised got praised got praised!) och flickorna var i runda slängar BÄST.

utom en brud.

som var fucking SÄMST.

jag tittar på dig, Frida "kommer inte på sista träningen inomhus" Ryman!

begravning och jobb är enda ursäkterna som fungerar bortsett från sjukdom, och du var INGETDERA!

I don't even want your excuses.

Nu funderar jag på hur jag ska ta mig hem till Tom i eftermiddag, it's gonna be sweet!

Ännu en av dropparna från årgång 1992 har fyllt kriterierna för att klassas som exquisite.

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAG NUMMER ARTON!

en liten overview av min och camillas bekantskap:

Första gången jag såg Cami hade hon illrosa hår. för mig var hon coolaste katten i stan, och jag såg fram emot att få träffa henne. hon hade en pirecing i ögonbrynet, en sån som jag inom kort skulle komma att göra.
Cami startade klubbar som "vi som är konstiga", "Piercad i ögonbrynet", "färgat hår!" allt eftersom dagarna gick, och NEJ, det var inte facebook-grupper, ditt sär, utan riktiga klubbar, fast utan sammankomster. Det gav en känsla av samhörighet, och var en av mina vägar in i klassens hjärta. på sätt och vis.

Cami har alltid ett finurligt leende och skumma skämt till hands, och hon är bra på att förklara saker. Hon vet en massa saker som är värt att veta, som skillnaden mellan schizofreni och personlighetsklyvning. hon kan skilja på de och dem, och hon kan måla enhörningar som en kung. om ni har förmånen att träffa henne, fråga henne om Sniklik.

Grattis Camilla!

det blev inte 50 kronor fram och tillbaka till Alanya. det blev 400.

men låt mig ta det från början, det är en bra story.

på listan över desperados som ville in till feststaden Alanya stod mitt och fridas namn karvade med en doft av ödet. bussen var schemalagd att avgå exakt en halvtimme efter vår sista träning, alltså ungefär den tid det normalt tar för Frida och yours truly att bli blöta och lite renare än innan. gaspedalen i botten och förbestämda kläder, woosh!

33 var vi nere på parkeringen, precis i tid för att hinna fram till dörren - som stängdes.

ha ha tänkte vi, skitkul.

varpå bussen accelererade och åkte därifrån.

lite snopna, men fulla av bubbligt skratt beställde vi en taxi. 45 lira out through the window, thankyouveymuch. kvällen var fin, och solen blödde när vi kom fram till staden. Frida hälsade på  på hennes favorit-restaurang innan vi gick för att titta runt. Vi var dumma nog att stanna på ett ställe för gratis drinkar (det var TOMT och tog en halvtimme) där jag mådde lite illa av alkoholen. nej, öl ska det vara.

förutom en grymt envis hosta från min sida blev kvällen sjukt värd. enormt mycket glass för 10 spänn, utsikt över Alanya och en GRYMT rolig restaurang-vistelse lyste upp kvällen.

på sagda restaurang beställde Frida sallad och jag kött (omnomnom). vin dracks, drinkar, te och vatten förtärdes, och popcorn och frukt åts medan personalen dansade till Macarena. B-Ä-S-T.

efter den trippen är jag i alla fall sjukt pepp på att göra batik, tack vare alla fina sommar-klänningar som såldes på gatan.

taxin hem blev dyr när chauffören som sa att han visste vart Club Kastalia låg inte hittade. Bu och Bä. men det var fett värt, ojojoj.



they danced and jumped and sat on top of the world

Solen skiner milt på himlen.

[ljudet av nålen som misshandlar en grammofonskiva]

scratch that - solen BRINNER på himlen. Den petar mig i ögonen, river mig i skinnet, grillar mina axlar och bränner sönder mina fötter med hjälp av den stekheta sanden. BBQ är alltid gott, men kannibalist! njae, inte så himla javisst. trots det är träningen i full gång, och man måste röra sig snabbt för att inte smälta sina fotsulor.

sanden dammar, stänger luftvägarna lite extra, och lägger sig som ett fint extra skinn på huden. Men träningen är guld ändå. jävlar vilken snygg bränna vi fick idag, säger vi sedan till varandra när vi står på hotellrummets underbart svala golv ett par timmar senare och studerar våra knaperstekta axlar och blekbruna magar. nöjda och glada gör vi oss i ordning för kvällens middag - även om vi tänker sova tidigt.

Frida kommer ut från duschen - naken och besviken. den skarpa randen vid höfterna som tidigare markerat den snygga brännan är i princip borta. förbluffad är ordet jag söker. samtidigt som orden "det ante mig" dyker upp från ingenstans.

brännan var smuts. aj då.

vi gör oss i alla fall i ordning, går ner till middagen, äter tills vi ser gravida ut (jävla underbara buffé!) vaggar tillbaka till rummet och kraschlandar i sängen. tänder borstas, ljus släcks, och tack och godnatt. klockan tio sover vi som små barn.

ironiskt nog bestämde vi oss flera kvällar för att stanna uppe, åt för mycket och gick och lade oss i alla fall. förutom Frida som i alla fall stannade uppe till tolv, talandes i telefon med Evan (RÄKNINGEN! DÖDEN!)



BRUUDAAAR. dock utan bränna. hmm.

Resan till Turkiet började inte alls bra. Gommen kliade som ett svullet myggbett, hostan slet sönder halsen, näsan rann som en kran och febern tryckte en kudde över mitt ansikte och rev sönder huden. Jag var grinig, gnällig och jobbig, vilket senare gick över i panik, desperation, uppgivenhet, mer jobbighet och till slut tyst resignation och en önskan att åka hem stark som chilisoppa en varm dag.

Frida var en guldstjärna som stod ut med mitt yrande, mitt gråtande, mitt KLAGANDE och yttersta misär. Hon förtsatte att muntra upp mig, säga att det skulle bli bättre nästa dag, och att det skulle ordna sig, även om jag märkte att hon definitivt inte orkade med mig.

Jag längtade efter mamma, grät, hostade och somnade i ångest.

morgonen var inte mycket bättre. huvudet var tungt som bly, täcket skavde mot feberkänsligt skinn, och det sista jag ville var att spela beach i sol och sand. nejnejnej.

Frida "Hurtbullen" Ryman lyckades i alla fall komma över sin rädsla för att gå själv till träningen, och gick iväg. mitt modiga lejon. Jag tog en Ipren och somnade om.

kort sagt var första dagen en mjukstart, men när jag hade kommit upp ur sängen, fått ner febern och hostan litegrann och ätit frukost mådde jag mycket bättre. var med på eftermiddagspasset med All In - gruppen, och även om fysiken inte låg på topp gick det bättre än väntat.

därefter gick det bara uppåt. allt. trots att jag hade tappat mobilen, vilket är en historia för sig. redan andra dagen var misären och hemlängtan bortglömda, även om hostan envist satt i halsen. Sanden var varm och smutsig, och varje kväll duschade vi bort det vi trodde var solbränna men som visade sig vara smuts, ironiskt nog.

Två pass om dagen - minst. morgongruppen var den enklare gruppen, men den som både frida och jag klickade bäst med (Förutom Alexandra i eftermiddagsgruppen, HON ÄR SÅ JÄVLA BÄST!) Frida gick på sammanlagt 17 pass på 5 dagar - jag på 13. GALET FINT.

Vi hade nya tränare varje pass, och de var G-R-Y-M-M-A. de var duktiga, lärde sig namn jättefort, hälsade efteråt som om man alltid känt varandra, och var grymt duktiga på att se vad man behövde träna på och fixa till. tack vare Rasmus kan jag slå bättre, tack vare Eskil kan jag passa bättre, tack vare Fredrik kan jag göra transition, tack vare Nora kan jag använda tomahawk och knuckle, och tack vare Björn kan jag blockbacka och passa efter block. Evig tacksamhet. 

så inleddes alltså vår grymma vecka i Turkiet - det skulle bli bäst i världen.

äntligen hemma! galna historier om smutsig beach-sand, naked russians, taxiturer till alanya och Tröga Turkar kommer inom kort!