Stjärnorna lyser på en turkos himmel som övergår i djupblått när vi går genom gatorna. Det är kallt, men inte för kallt, och de snabba stegen håller oss varma. Skrattet bubblar och hoppar i bröstet, och det var länge sen vi skrattade så här fritt.

 

Vi köper tuggummi. Det är sött men friskt, med en smak av citron som öppnar hjärtat lite extra. På andra sidan gatan kommer han gående, och vi fortsätter att skratta, utmanar bilarnas ilskna lysen som far förbi när vi springer, hoppar och flyger över vägen. Vi vågar, vi finns. Vi landar säkert på andra sidan floden av asfalt, och jag flyger rakt in i honom. Han är glad, precis som vi, och han luktar skinnjacka vårvind och jord. Och något som jag inte kan sätta fingret på vad det är, precis som det är med alla bra dofter.

 

Gräset är torrt och jorden är mjuk, skuggorna är långa i parken men det spelar ingen roll. Lyktorna nere vid slussarna är tända, och kvällen är fin. Hon gör sig fri, springer ner för backen, och vi följer efter, låter henne leda. Hon är så fin när hon flyger. Vi stannar vid slussarna som är tomma på vatten, men isfyllda i botten. Det är långt ner, och ett tag får jag en svindlande känsla av att jag borde hoppa, falla, sväva ner i schaktet. Han är steget före, och klättrar på porten ner till de snökornstäckta stenarna. Jag ser på, det ser farligt och äventyrligt ut, och jag vill också. Men jag vet att jag är för kort för att nå som han, och jag vet att mina skor halkar lätt. Förnuftet lär visst vara utvecklat hos kvinnor tidigare än män.

 

Hon kommer springande, vi pratar, och hon hittar stegen som leder ner, på andra sidan. Kanske hade jag fel ändå? De står i snön, tittar ut över de sovande slussarna i tystnad, och stjärnorna lyser på dem, applåderar dem. När de står där ser de så små ut, och det slår mig hur mycket jag tycker om dem, och hur rädd jag är att de ska springa så fort att jag inte hinner ifatt. Att bilarnas lysen ska ta mig innan jag hinner över gatan, och att den friska smaken av citron ska ta slut och endast lämna kvar en torr smak av gummi.

 

Men de försvinner inte.

 

Vi går mot ån som flyter fram genom landskapet. Den är stor och farlig, och brusar och ropar att det är vår, men på ett sätt är den tyst. Och trygg. På träbron sitter vi en stund, och färden går hit och dit mellan slingerväxt-hållare och värdfamiljhus. Natten faller på, och stjärnorna lyser klarare än förut från en molnfri himmel. Det är mörkt när vi sitter på en bänk vid bron, men glöden från hennes cigarett lyser som en liten längtan i natten, och lyktorna sträcker sina glödlampors ljus så långt de förmår.

 

Vi pratar. Om allt, om inget, om värdelösa och värdefulla saker. Orden snirklar sig ut i den iskalla luften, formar sig som röken från hennes cigarett, gömmer sig under de kvarglömda höstlöven runt bänken. Precis som mina svarta tygskor gömmer sig under kanten på min jacka när jag kryper ihop på bänken och lutar mitt huvud mot hans axel. Det är kyligt, men fint ändå, för jag är med dem. Och det känns så bra.

Kylan driver oss vidare genom natten. De sitter på ett utskjutande cementblock på andra sidan relingen av bron. Under deras fötter ryter floden fram, men jag sitter kvar på andra sidan. Efter ett tag blir den iskalla luften som stiger från floden för mycket, och jag går. Gräset prasslar under mina fötter, och plötsligt är det sand. Jag stannar till och tittar förvånat upp. Kedjorna hänger alldeles tysta, de tiger i väntan på att jag ska ta första steget. Och det gör jag. För det är natt och allt är annorlunda. Gungan gnisslar lite när jag står på den, precis som de gjorde när jag var liten.

 

Och plötsligt är jag ett barn igen. Sandlådan är min sanktion, och gungan tar mig högre än någon annan på lekplatsen, för ingen vågar gunga så högt som jag. Himlen ser på mig, och jag ser på den, och vi vet att hade jag velat, så hade jag rört den. Men man får inte röra himlen, den ägs av ingen.

Sedan släpper jag taget. För ett kort ögonblick är jag ett med natten, jag svävar i tomhet, och det finns ingenting annat än den hisnande lyckan av att våga hoppa från högsta gungan på lekplatsen i mitt fladdrande hjärta. Sedan landar fötterna mjukt i sanden, och jag är tillbaka.

 

De sitter kvar på bron, men vi går tillsammans till gungorna, och den här gången är jag bara jag. Mina svarta tygskor kittlar stjärnorna när han tar fart på det svarta däcket, och jag skrattar och hon skrattar och världen är det finaste som finns om natten.

 

Mina fingrar är stelfrusna, och mina tår är så kalla att de gått ett helt varv runt och börjat brinna. Inget brinner värre än kyla, men inget värmer bättre än samhörighet. Vi står tätt hopkrupna och delar värme med varandra ett tag. Jag vet inte vad klockan är. Kanske är hon tio, kanske är hon två. Jag bryr mig inte nämnvärt. Genom hennes skinnjacka hör jag det dova ljudet av hjärtslag, och jag blundar och låter mig vaggas av det. Mina händer fryser, så jag lägger den ena på skämt i hans luva för att stjäla lite värme, men han låter mig ha den kvar. Fingrarna är stela, och hans hår känns som vatten, det är varmt, och luften är kall – jag har inte bråttom härifrån. Fingertoppar söker värme i min nacke, och även om jag vanligtvis hade hoppat till av den isande känslan som kryper ner för ryggraden, står jag kvar istället – jag är ändå blåfrusen redan. Fingrarna blir snabbt ljumma, och jag blundar när de leker med håret i nacken.

 

Jag hade kunnat somna här, men det är dags att skiljas, så han travar på genom parken, och hon och jag går med raska steg mot hennes hus. Det är som om det är ännu kallare nu, efter att ha stått så tätt. Gruset knastrar mot asfalten i en taktfast rytm, och våra röster blir musik som ekar i den tysta staden. Vi flyger på den smala lilla stigen vid hennes hus, upp för trappan och in genom dörren som lägger den efterlängtade värmen som en filt över oss.

Natten har varit fin.

Pappa köpte nytt objektiv för ett tag sen.

de är fortfarande småbarn i vuxnas skal. It's a trick!

Skolan slutade tidigt idag, så fanny och jag drog ner på stan. jag köpte ett linne (det är visst fint Frida!) och Fanny köpte ett par sjukt snygga jeansshorts som jag förväntar mig att hon använder flitigt i sommar. varm macka åts, choklad dracks och myrorna rotades igenom.

åh. jag tycker så himla mycket om att gå på stan med Fanny, det blir likosm aldrig jobbigt. som idag, både Raptor och jag var ganska trötta efter helgens bestyr, men det blev ändå jättenajs! love it.

Sedan bar det av till träningen! åh, du lyckliga värld. Det var dock låst när jag kom till ljunkan med Fia, men efter cirka femton minuter och Elsas ankomst kom det en tjej och öppnade åt oss. ut ut ut på planen! hurra hurra hurra, och nätet var uppe och benen igång och idag fick vi slå! mums. kan man säga mer? jag tror inte det.

I övrigt är jag glad att snön snart är borta, och att det regnade som om vi var i en dröm på vägen hem. fi fan vad fint. jag är dock lite orolig. jag har alltid älskat volleyboll eftersom jag är jämlik med alla andra där, men nu har tim satt Frida på att kolla så att jag inte gör min ansats från sida till sida. allt för att jag ska kunna använda min fulla potential, men jag hamnar i en situation där Frida blir någon som rättar mig i något jag älskar, och det låter kanske inte så farligt, MEN. Frida är en av få bästa vänner jag haft som INTE har bossat över mig, och satt mina gränser. och nu blir det nästan så på ett sätt. inte att hon bossar, men att hon hamnar i en situation där hon automatiskt blir mig överlägsen, och jag hatar att jag får en kvävd känsla även om det inte alls är menat så. jag ska säga till att hon slår bollen högt, men jag är inte heller grym på det. för till skillnad från den situationen så gör Frida en förbannat grym ansats. och jag slår inte alltid högt.

eh, mycket ord för en liten känsla.

Frajdej, du är fortfarande min hjärtevärmare och gullviva!

Rummet är ett vibrerande vakuum. Dova mjuka toner skapar en stadig stam som den ljusa rösten lindar sig runt som en silkestråd av silver. Det enda som finns är musiken, ingenting annat. den söver mig, lugnar mig, sätter mig i trance.

 

Jag tittar, men jag ser ingenting av det som är framför mig. Jag är på botten av ett hav, och vattnet spelar sin egen musik mot mitt hjärta som slår långsamt och stadigt. Havets vågor gungar mig långsamt från sida till sida, det drar sina fingrar genom mitt hår, håller mina händer i ett fast grepp. Från botten ser jag solen som lyser svagt genom ytan, strålarna lyser envist ner, belyser fiskar och stenar och mina ögon.

 

Ingen hittar mig här.

 

Den trygga bottnens fina sandkorn dansar i slowmotion på mitt skinn, och när jag vänder blicken från ytan som är långt där uppe ser jag mitt eget hår som silkigt sjögräs. Det vajar som om det blåser.

 

Men här nere blåser inte vinden.

 

Här biter inte kylan.

 

Ingen hittar mig här.

VÅR! åh, solen gör mig hög som ett hus, gräset som spirar under snön är mitt glädjerus och jag älskar det här! I torsdags fick jag nog och gick innan matten, nu för tiden vill jag bara ut ut ut! här hemma är nästan all snö borta, och jag vill bara ut och cykla, ut i solen, och ut till beach-planerna!

bli varmt nu då!

jaja. innan träningen strosade jag runt lite på stan och kände efter hur det var att vara mig, fikade med KE och var bara allmänt tillfreds med livet.

KE följde med till Kungsis, och tro det eller ej, men gossen har inte glömt hur man spelar boll! han pep iväg efter en stund, och frida och jag gjorde en grym träning, ohyes.

[en sak jag stör mig på är att ni inte säger vad ni tycker till honom, även om ni säger att han är jobbig]

Fredagen var najs, med världens enklaste trafikkunskapsprov och sluta klockan två. letade jobb på morgonen, och jag tror att jag är inne på något med myrorna. jag vet inte än, men ska ringa ett nummer som jag fick av hon som stod i kassan. det är antagligen bara praktik det handlar om i såna fall, MEN det skulle se sjukt bra ut i mitt CV, och ju fler meriter desto bättre. jobbjobbjobb!

på eftermiddagen åkte jag till Valla scoutgård, där ett mycket lyckat läger för barn genomfördes. Earth Hour hade glass och tända ljus med heart-to-heart prat, myspys och kolasås. aktiviteterna genomfördes med stor entusiasm, och för första gången var inte lullabye något som piggade upp dem, utan det det faktiskt är - vaggvisor.

Jag köpte en grymt gullig mössa på marknaden i Gamla Linköping, och nu längtar jag så sjukt mycket efter träningen!

måste även fundera på vad jag vill göra som projektarbete.

hm hm

måndagen inleddes med att jag glömde mobilen hemma. hundra poäng. mycket sades och gjordes i skolan som vanligt, och jag längtade till träningen.

Efter skolan åt Fanny och jag kebab nära skolan (gott gott gott som fan!) och sen bar det av till träningen. nåt larm hade gått, så vi fick vänta utanför en liten stund, men snart var det grönt, och vi gick in och bytte om. Tim var redan där av någon mysterisk anledning, men nätet kom upp och flickorna kom sig ut i salen och allt var frid och fröjd.

efter träningen (som Evan hade tittat på) gick nyss nämnda kanadensare, Frida och jag hemåt, köpte godis, krockade nästan med en cykel, köpte glass (yes!), pratade om Evans konstiga värdfamilj och skrattade i hälsosamt stora mänger. härligt fint och bra. När vi hade släppt av Evan utanför ett gult hus gick jag och Frida hem till henne. vi passerade över geggiga stigar, korsade forsande vatten på broar av trä och skrattade i branta backar av asfalt. livet är sjukt fint ibland.


Frida och jag åt mat, duschade och sov efter filmtitt och landpluggande, försov oss och åkte till skolan. i korta drag.

åh. jag älskar att sova hos Frida. det är som en helt annan värld, och förmodligen det enda stället där jag inte blir fullständigt lack över datorljus och tangentknäpp mitt i natten när jag har ont i ryggen och grus i ögonen. kärlek.

hur som helst. Skolan började med en bildlektion som jag slösade bort på att sortera papperstranor och leta efter plastpåsar. for sereal. det kan jag ju göra på fritiden? dumt. men är man trött så är man!

Kulturhistoria. behöver jag säga nåt mer? herre jemine, jag orkar verkligen inte hennes veliga genrer, hennes enfanger på whiteboarden, hennes BLAD och hennes uppenbart icke existerande passion för att vi ska lära oss om ämnet. JAG. ORKAR. INTE

Gympa med förhatliga innebandy, men gör man det till en rolig lek så dör man inte. hundra poäng till mig och Fanny under uppvärmningen när Fanny råkade vara lite närgången med sin armbåge mot min näsa och därmed dekorerade mitt vita linne med näsblod. i mitt lag bär jag numera på ryktet om att hoppa in i slagsmål. score på Jennifers och Lines snygga blåtiror efter face-to-face-action också! mer uppvärmning, och fotboll som var roligt, speciellt när det kommer en Joakim charging like a bull i fullaste allvar, haha jag dör! men det är ju lite gulligt det. trots att jag inte orkar tävla mer, trots att jag duckar hans isblickar och trots att jag bara INTE. BRYR. MIG. mer.

träning med handled, spike-approach och Kung på bagger-krig (twice! score!) gör mig så himla glad och tillfreds med världen. och jag är så himla glad att Tim tar laget på allvar, och inte bara säger "här, ta en boll och spela lite". så jävla bäst.

mötte Kristin när jag satt halvdöd och väntade på mamma, och jag önskar nog att jag hade hälsat lite livligare på henne, men i det läget hade jag kunnat vinna en miljon, dragit på mungiporna med slutna ögon och tagit en godisbit till. det registreras helt enkelt inte så snabbt.

men onsdagen var grym i alla fall. Bild med gips (inte hela kroppen dock) matchallenge med Fanny (inte-slänga-mat-på-en-vecka   YESS!!  ) och skräckteater med blodregn på Ung Scen Öst.

nu väntar jag på helglägret 26e till 28e som planerades idag, som kommer bli asgrymt med gitarr och Earth Hour.

och så vill jag fika med Rasmus, he owes me a smile and a weird story. indeed.

Lördagen blev en explosion i tankar och känslor som kastades hit och dit. U19-SM gick inte alls som vi hade tänkt oss, alla matcher förlorades trots att vi spelade bra till att börja med. Efter de två första matcherna hände något med laget, och det gick helt enkelt inte, hur mycket vi än försökte. Det blev frustrerande och flamsigt, och oförberett.

 

Jag tycker fortfarande att det känns tusen gånger värre att bli utbytt efter halva dagen än inbytt i sista matcherna.

 

Vad gör jag för fel? Jag gör allt jag kan för att det ska bli bra, jag kämpar som ett djur, men ändå gör jag fel hela tiden, och det är fan skillnad på att ta någon annans boll och fixa det än att ta den och förstöra hela spelet thank-you-very-much.

 

Trots att det blev lite ångestladdat och frustrerat så hade vi ändå sjukt kul till slut, vi spelade match mot oss själva när Göteborg valde att åka hem istället för att spela (bastards), och vi tittade på finalen som var grymt givande, i alla fall för mig.

 

På vägen hem i bilen sov Tove, och jag och Andreas hade ett jättebra samtal om känslor och identitet.

 

Nästa vecka ska det här vara bortglömt, och jag ska bli bättre än jag någonsin varit.

 

Så det så.

min värld har fått en ram, men inget glas. därför efterlyser jag i det här inlägget pilotglasögon med glas utan skärpa! (inte diesels, de är depressing)

Något som absolut INTE var depressing var min fika med Rasmus och Agnes! Rasmus fick sin tröja (den var awesome) och smoothies med läsk i dracks (desvärre, men som tur var inte av mig!), chokladbollar åts, och skratt skrattades. så himla glad jag blir alltså!


träningen gick bra, och enligt Frida spelade jag som en gud (med viss överdrift) och själv blev jag arg på yours truly, eftersom jag inte fick några passar och därmed blev arg på Karin. ska inte behövas! egoist! nej! fy! men det gick bättre mot slutet, fick några pass som jag dödade, och jag kunde i vilket fall som helst ta ut min slag-girighet på servarna. mycket glad Saga.

imorgon äs det SM.

förstår man hur pepp jag är?! åh gud, jag kan inte vänta! jag vill spela nu på en gång, det kommer att bli så himla braaa!! jag ska slå höger, ohyes, och det känns så himla bra eftersom när jag efter träningen igår övade med Sara så gick det superbra, och den bruden vet verkligen vart jag vill ha bollarna!

Idag (Fredag) hade jag en lektion mellan tolv och ett. tjugo i åtta stod jag utanför biblioteket, fyrtiofem minuter efter att de öppnat gav jag upp min jakt på boken med Ho Chi Minhs dikter från fängelset på vuxenavdelningen hylla Hce03, och bad den nyss öppnade informationen om hjälp. Jag fick hundra böcker av den underbara kvinnan, och nu läser jag en grymt gammal bok om kriget i Vietnam och Ho Chi Minh, för att få någon slags inblick i hur han var. allt för Historian.

på tal om inblick.
när jag stod i regnet och väntade på att biblioteket skulle öppna med ett par andra halvtråkiga människor så kom plötsligt en kvinna över cykelparkeringen. hon hade en lurvig kappa, svart indianperuk och en krona på huvudet. hon satte sig på huk framför ingången (antagligen för att hålla värmen bättre) och hennes liv låg i två påsar och en cykelkorg. Hon pratade lite för sig själv.

plötsligt kände jag mig väldigt snål. och egoistisk. och okänslig. och dum, som stod där i mina fina kläder, på väg till min utbildning och min körlektion och mina vänner och ett liv där jag slösar pengar och klagar på att livet går sin gilla gång, när hon kanske inte ens har tak över huvudet.

hur händer sånt? varför får vissa allt och andra inget? vad har hon gjort för att förtjäna att kura ihop sig utanför biblioteket i väntan på tak över huvudet, medan människor bredvid kastar ogillande blickar på henne? som om hon vore skräp. någonting som borde hålla sig undan för vanligt folk, ur deras åsyn, för det är ju så fult med såna där konstiga människor.

Det är bara sånt som får mig att vilja hjälpa människor. Inte blonderade småflickor som super på helgen. inte stureplanswannabe-pojkar som går runt i backslick. inte diskussioner i en ring av folk som har det lika bra som jag. inget CISV-läger i världen kan göra samma intryck som en ensam människa som trampat snett och inte vetat hur hon ska ta sig upp igen.

oj, kände plötsligt hur hela det här inlägget blev deprimerat. men så är det kanske. jag såg Tim två gånger på stan när jag och KE trampade runt mellan fik och Myrorna och Elsas Hus, och han såg ut som om han var på promenix. märkligt att gå ut och gå när det är så fult ute. eller så skulle han bara handla yoghurt, Sara, du vet vad jag pratar om!

imorgon ska vi spela som gudar, och vi ska vara samlade och starka på planen.

du springer genom en lång korridor, och allt du hör är bruset av dina fotsteg. eller är det vatten? du är blöt, är det inte vatten? paniken som gnager i bröstkorgen säger att det är tårar, men svanen i din spegel säger något annat. vad det är vet du inte - glaset är för tjockt. du snubblar och springer, och vart är utgången?

korridoren löses upp, och ur mörka kalla skuggor dyker det upp varmt grönt gräs som kittlar mellan tårna. det pussar dina fotsulor och håller upp sina smultronplantor för att du ska plocka och trä på ett strå. det fnittrar nånstans i luften, och du ser att det är en humla som gör kullerbyttor i den ljumma luften. solen klappar dig på huvudet och smeker dig på kinden, ty allt som varit ont skall bliva gott igen.

ett prasslande viskande sjungande ljud susar genom träden, och ett moln av färger kommer virvlande emot dig. prasslet växer till ett skratt, och du tumlar bort i en plötslig våg av färger. smultronen följer med, och de håller sig fast i strået för att inte trilla av. Det är ljudet av små pappersvingar som får dig att le och följa med i en snabb och färgglad dans. det är tusen tranor av papper, och plötsligt är du en av dem.

de försvinner bort, en efter en, men du fortsätter din sprudlande färd genom himmelhavet av turkos.

det är bara en dröm.

men den är din, och du flyger.

rullgardinerna i bildsalen var neddragna, och rummet belystes endast av lamporna i taket, som gav interiören ett varmt gult ljus. det är bara några få elever i salen, resten av dem sitter i salen bredvid, upplysta av dagsljus.

på ett av borden ligger en ung kvinna. hon är arton år i maj, och det här är hennes bildprojekt. hon har ingenting på överkroppen än så länge, men den ska snart vara täckt av gips.

precis som hennes ben kommer vara dagen efteråt.

den unga kvinnan är jag.

Fannys och mitt bildprojekt kommer att kunna ses på skylten nån gång runt påsk.

mycket nöje.

Det var den femtonde mars, och över myndighets-tröskeln klev Rasmus, Agnes och Arvid.

Jag vet inte om jag känner Arvid så bra längre, om ens över huvud taget, men jag vet att det jag ser av honom är bra. När vi var sisådär en tretton år och nyss inkomna i tonåren åkte vi tillsammans på läger med CISV - vi skulle till USA. Det var min första utlandsresa någonsin (borträknat Danmark, trots att jag inte riktigt vet varför man tänker så) och det var sjukt roligt! det var där Dan kysste Arvid på kinden av misstag, det var där alla utom jag och Ellie åkte på karneval, det var där Olle Arvid och Jack sjöng Kiitos under "sikta mot stjärnorna"

det var där uttrycket "säg inte att du har MAJS" föddes.




Agnes är en vän liten varelse som jag lärt känna genom Rasmus (and everybody knows how, boooyah!) och även om jag egentligen inte alls känner henne så bra, så känns det som om hon är någon som man lätt tar till sig, och som jag gärna vill lära känna. och trots alla om och men, så känns det aldrig konstigt när jag träffar henne, tvärt om så är hon någon vars närvaro inger en känsla av trygghet. bra bra!



Rasmus. oj oj oj, vart ska man börja? Linluggen och jag lärde känna varandra under kriget mellan Tjejerna och Emil när vi började i sjätte klass på Engelska Skolan, och måste jag ta den biten om att jag trodde han var tjej i nästan tre dagar? huvaligen. Det var hur som helst en hård kamp, och jag har skämts och jag har skrattat och förträngt, men numera skrattar jag bara.

Rasmus och min vänskap har svajat fram och tillbaka under spöregn, solsken och beach-sand, men även om den har varit otydlig ibland så har det viktigaste alltid funnits i botten som stommen till ett fågelbo. Jag har aldrig slutat lita på Rasmus, och jag har inte planerat att göra det heller. jag litar blint på att han finns där, lika mycket som jag kommer att finnas. Han har trots allt spelat en väldigt stor roll i mitt liv, även om han inte själv vet att han var - är - en av få människor som får mig att granska mig själv med öppna ögon och ta till mig världen på ett helt annat sätt.

Rasmus är som ett envist hål i ett molntäcke, han kan alltid muntra upp mig, och om det likt förbannat regnar så är han ändå där och släpper in solen.
Jag har alltid värderat vår vänskap högt.

Solen. hur mycket kan man prisa en brinnande gasboll? den är som livet som pulserar i världen, som en laddare till alla batterier som finns.

och den lyser idag. den lyser varm och stark på mitt ansikte när jag och Moa kliver ut i det som verkar vara en gryende vår. snön har ingenting att sätta emot värmen som sköljer över den, får den att svettas som en gammal ost. adjö adjö snö. den lyser som ett leende barn, och skrattar åt den blåa himlen som ligger runtom den som en omfamning.

ute i stallet var det kyligt, men inte alldeles för kallt för att äntligen få fota lite. eller mycket. höet luktade som  sommar skulle gjort om den varit en människa, även om den var fängslad mellan brädväggar för tillfället.

bara doften fick mig att komma ihåg alla gånger som våren kommit hit, och hur det aldrig känns annorlunda.

jag mindes vattnet i gräsmattan, den fuktiga jorden, doften av stallplanen och hagen när marken tinar. bara det är en anledning att aldrig vilja dö.

idag kom jag på vad jag vill ge mamma när hon fyller år. men jag vet inte om jag borde spara det tills hon fyller femtio, för den kommer bli svår att överträffa. det tål att tänkas på, och nu ska jag bara tänka på solen.

Melissa Horn - Sen en tid tillbaka

det är en låt som beskriver mig ganska exakt just nu, samtidigt som det känns bra.

mycket har hänt i helgen, I had a blast, samtidigt som jag äntligen fick prata med Frida, träffas med Evan och Fanny, dansa mig yr och frysa i vinternatten.

jag orkar bara inte skriva om det.

Sara Sara, underbara!

värmen pulserade i rummet. i en kokong av ett vitt duntäcke med vårblommor som motiv låg en kropp tung av sömn drömmar. andetagen fick kroppen att höjas och sänkas i sakta mak, och i blodådrorna pulserade livet lugnt och stadigt. rullgardinerna var som mörka fyrkaner med en gloria av morgonljus, och ökade känslan av att hela rummet jäste. Det var morgon, klockan var tio, och livet var det det skulle vara.

ögonen öppnar sig sakta, för att sedan blinka bort sömngrus från ögonvrårna. drömmar om grönblått vatten i mörka simhallar, röda varma floder mitt i vintern och lägermusikanter ligger fortfarande kvar som ett töcken i kanten av medvetandet. drömmar om att inte veta vart man är på väg, om att plötsligt vara naken, men ändå i vattnet, om att be om kläder - drömmar om att bara följa direktiv från människor man ser upp till - ligger fullt blottade för sinnet. och de får ligga där, de står för sig själva.

fem i tio flyger rullgardinen upp, och magin är bruten - men ersätts genast av en ny. solen badar rummet som aldrig förr, och det känns att våren är nära. hela kroppen fylls av värme, sol och musik, och i köket träffar jag Nutella och Blodapelsin-te.

nu kan dagen börja.

Händerna rör sig över pappret, ingenting annat finns. kroppen sitter som i trance när blyertsen drar skrapa, ljusa, mörka och smala streck på den vita ytan, och fingrarna smetar där det ska skuggas. det blir bra. det blir bättre än bra.

det blir grymt.

allt som är kvar är fotoscreen och bakgrundsfärger - sen kommer det vara färdigt att tryckas.

jag tycker nog om att göra tröj-tryck ändå.



alla dagar är speciella, så även denna. Kitte går monotont igenom 1800-talet på tavlan, och frustration, hunger och likgiltighet har te-party inuti mig. Jag bryr mig inte om nyklassicismen. jag struntar blankt i höga hattar och krinolin. och jag skiter fullständigt i Karl-Johan soffor. jag tänker bara på vad jag vill göra som bild-projekt. det finns alldeles för mycket att göra, och lite för lite tid. men det ska nog ordna sig. musik har jag alltid varit intresserad av.
Nio stycken var det som anlände till gympan, när resten skolkade. dåligt som fan. men det var sjukt kul ändå, och alla tjejer kämpade gärnet. Pelle dödade oss med fys och spring, och stämningen i omklädningsrummet efteråt var hög, och det pratades om en hel del sjuka grejer. men - what is said in the locker room, stays in the locker room.

fy fan vad jag älskar min klass.

hej och hå, på med träningsoverall och jacka, och det var dags för träning. det bar av mot sporthallen, och jag lyckades vara där en halvtimme innan vi började. Rebecka satt och väntade i den lilla korridoren, och vi gick in i hallen. mörkt var det, och efter många om och men fick vi nyckel och ljus, och näten sattes upp. detta var punkten där jag insåg någonting bra. Jag har blivit starkare. grymt mycket starkare! första gången jag skulle spänna det där nätet kom jag halvvägs, och sen fick Tim göra resten. idag fattade jag inte ens att det inte gick att spänna mer. så grymt skönt att se resultat i något! och träningen gick bra, förutom lite på slutet, men det ger sig nog va! om bara de som flummar runt kan få tummen ur röven och faktiskt kämpa lite, och ta till sig istället för att skratta av sig, så kommer guld att regna!

fy fan vad jag älskar volleyboll.

Äntligen fick man så lite kvalitétstid med Rasmus! åh, det var fint, och jag är så glad att man inte bara har glidit ifrån varandra sådär som man gör ibland, huvaligen! pizzaslice på Elsas hus, och ett hav av chokladbollar. och det är sjukt najs. solen var fin genom fönstret, och vi pratade om projektarbete och mycket annat. åh. jag vill trycka tröjor med Rasmus. jag vill dock även skriva en massa noveller. vad vad vad ska jag göra? Tiden får utvisa det! som med mycket annat jag gör, hrm hrm. Agnes tittade in strax innan jag gick till träningen, och Rasmus försökte desperat plåta flickan, men Agnes är (om möjligt) ännu slugare än Linluggen, så inga foton blev det.

Sjukt najs var även so vår i Göteborg, där det röstades och spelades gitarr, och där maten var så god att jag avled. omnomnom! Björn var där, och vi hade återigen glömt att ta med respektive KRAJA-skiva. våra namn har numera suffixet Fail. (trots att jag hade det innan, tack Fanny och Evan) Tove var snygg med mustasch hela helgen, Laila var det gosigaste jag varit med om, och My var en najs surprise. jag hoppas att den bakade potatisen var till behag.

i alla fall.

Idag var mestadels en bra dag. morgonen har varit helt flippad, det är en sån där tjej-fas igen. Ibland var jag så uppe i varv att jag slog volter, och när jag insåg att det var tacopytt till lunch började jag nästan gråta av frustration.

[ja, jag kanske är en känslomässig katastrof i alla fall]

Idag fyller min pappa år, och min present till honom är inte klar, fanfanfan! Han fick en påse riesen så länge, hoppas att det ska smaka gott pappi! lika gott som volleyboll! även om det inte smakade så bra idag. av någon anledning lyckades vi faila så jävla hårt på en övning (dock kändes mitt och Fridas samspel som guld, så jag blev alldeles tom i hjärtat när vi inte fick anfalla)

vad är det som gör att man blir arg på träningen? är det när man gör fel? är det när andra gör fel? är det när det går ut över en själv? eller när man inte kan göra något åt det? är det när man inser hur självisk man är som tänker så? är det när man inser att till och med tränaren tycker att det är otacksamt?

det gör ialla fall ont när blodet kokar av vrede och ilska och kroppen fylls av ett desperat försök att hålla skenet uppe och göra en bra träning av något som gick fel. det bränner som magma på insidan, och jag får inte visa det.

för då drar jag ner er också.

staden är brungrå

trafikljusen lyser ilsket

rött

men bakom dem är himlen grön.

backen framför oss är brant

och vägen försvinner in i havet

av luft.

kan du höra mina hjärtslag nu?

jag kan känna mina

och de pulserar, flämtar, krampar

längtar.

men trafikljusen lyser ilsket rött.

I korridoren var det tomt och tyst, och utanför var snöslasket ett faktum. Men efter bara några minuter flyger Jennifer in genom dörren, underbara, fina Jennifer som är så full av kärleksfulla fnitterfjärilar att hon hoppar högt, landar med sina armar om min hals och sjunger ut sin glädje över gossen som bor i hennes hjärta. hennes glittrande leende smittar av sig på mig, och jag känner hur vaken och pigg och glad jag blir när hon står där med sitt pärlande skratt, lyser och lever och får mig att glömma snöslasket utanför - här inne står ju våren!

Klassen strömmar in efterhand, och alla är så glada och fina att jag spricker lite när jag försöker hålla alla varma känslor fast i hjärtat på samma gång. Jossan är brun och fräknig, Alex är full av skratt och glada miner, Tatjana studsar och flyger, och Fanny är en solstråle som viftar och far i ett sprudlande manér.

hjärtat sjunger glada sånger, och fötterna har inte tid att stå på marken när vi rör oss bort mot IV-valen. på vägen dit möter vi Perra och Lina, och kramar delas, huvuden krockar och skratt minglar runt i luften.

det är så skönt att vara tillbaka.

och för första gången på den flera veckor kan inget stoppa mig. inte engelska-prov, inte uppsatser i historia, och inte unkna gympahallar.

Ty V O L L E Y B O L L E N. G Å R. B R A! fötterna rör sig smidigt över golvet, armarna flänger inte iväg åt hundra olika håll, servarna sitter som en smäck, och   m o t t a g e n  
g å r   d i t   d e   s k a. Jag kände nästan för att gråta av glädje när de flög i en mjuk båge, den ena efter den andra, till Sara som fjädrade iväg bollen i en mjuk båge till kanten. att gång på gång få höra Grymt Saga! Bra pass! ja! blev till många många små guldhjärtan som klirrade runt i min själ. och där sitter de än.





andas in

andas ut

det är skönt att leva